Ugglorna bevakar sin omvärld

Ropen är hannarnas sätt att markera revir och locka till sig honor. Ibland ropar även honorna, slagugglehonan brukar komma med ett hest och rivigt svar på hannens djupa hoande. Kattugglehonan svarar ibland klä-vitt, som folk förr trodde var ett varsel om att någon i gården skulle dö, och svepas i vitt.

Ugglornas djupt sittande ögon ser ut att vara fulla av visdom men största delen av deras hjärnor upptas av syn- och hörselcentrum. Det kan hända att ugglor tänker djupsinniga tankar med resten av hjärnan men det enda vi kan säga säkert är att de är mästare på att ha koll på sin omvärld.

En lappuggla kan höra ljudet av sorktassar under snötäcket på mer än 30 meters håll, slå ner rakt genom snön och greppa sorken över ryggen. Ugglorna kan avgöra exakt varifrån ett ljud kommer tack vare att deras öronöppningar är asymmetriskt placerade, så att ljud som kommer nerifrån når ena örat lite innan det når andra örat.

De runda fördjupningarna kring ögonen fungerar dessutom som paraboler. I utkanten av dem sitter öronhålen och alla ljud som fångas upp i parabolerna förs vidare in i hörselgången. Medan vi kupar händerna kring öronen och vrider på huvudet för att lyssna in i den tysta skogen kan ugglorna ändra ansiktsuttryck för att bättre lyssna in oss.

Att lyssna efter ugglor är ett bra sätt att känna in de tidiga vårnätterna. På Artportalen kan du se var man brukar kunna höra ugglor nära dig. Totalt häckar elva ugglearter regelbundet i Sverige, det vill säga fler än vi har utrymme att presentera här.

Ilsken miniuggla

Vår minsta uggla är inte större än en sparv. Den är ugglefamiljens ”lilla bjäbbhund” som kan koka av ilska i hela sin pyttekropp och komma alldeles nära om du härmar dess korta raka visslingar. Sparvugglans vissling hörs i skymningen innan den ger sig iväg för att överraska sovande småfåglar och i gryningen innan den somnar. Om småfåglarna upptäcker en sovande sparvuggla om dagen gör de allt för att störa och schasa bort den.

Basrösten hörs igen

Även en av världens allra största ugglor kan bli arg. ”Rent storartat djävulsk ter han sig i vrede”, skriver fågelkännaren Erik Rosenberg om hur berguven spänner upp vingarna som en sköld, reser örontofsarna och låter de brandgula ögonen flamma med pulserande pupiller. Detta kan drabba var och en som kommer för nära ett berguvsbo, ofta beläget på klipphyllor, höga byggnader eller i grustag.

Jakt och miljögifter fick berguven att minska dramatiskt under första halvan av 1900-talet, men tack vare en stor räddningsinsats från fågelskådare och naturvårdare kan man numera höra landets allra djupaste basröst igen.

Skräckfilmsljud

Kattugglans läte är det klassiska skräckfilmshoandet (hoooo-ho-ho-hohohooo) som får nackhåren att resa sig, trots att många av oss är ganska vana att höra det. Kattugglor hörs ofta ganska nära bebyggelse eftersom de hittar sina hålträd i parker, odlingsbygder och på kyrkogårdar. Namnet lär komma av deras kattlika ansiktsuttryck.

Lämlarnas vita skugga

Gamla fjällugglehannar är snövita medan honor och ungfåglar är mer spräckliga. Så Harry Potters nästan helvita uggla Hedwig spelas med andra ord av en hane. Fjällugglor rör sig runt hela den nordligaste delen av jordklotet och dyker upp där det är sorkår. I Sverige häckar oftast inga fjällugglor alls, om det inte är lämmelår. Då dyker de upp som spöken mitt på ljusa dagen. Fjällugglor är nämligen dagaktiva precis som hökugglor.

Ödemarksmystikern

Pärlugglan är beströdd med vita fläckar som har gett den sitt namn. Ugglan i traststorlek är svår att upptäcka men under vårvinternätterna märks det att den är vanlig i skogarna från nordöstra Skåne och norrut. Med sitt ödesmättade popopopo-ande kan pärlugglan höras många kilometer, oftast i äldre granskogar. Modernt skogsbruk har gjort avståndet längre mellan pärlugglorna, men de är fortfarande vanliga.