Uttern och gifterna

Två färska spår leder ut på isen, slingrar sig om varandra fram till vattenkanten, där resterna efter en fiskmåltid färgar snön rödbrun.

Utterspecialisten Mia Bisther har tagit med mig till Noån i norra Småland, ett av områdena där uttern bet sig fast även under de hårdaste åren på 70- och 80-talen. Då var det totala svenska beståndet mellan femhundra och tusen djur och bara ett femtiotal av dem fanns i södra Sverige. Huvudorsaken till den dramatiska nedgången var organiska miljögifter som PCB.

I dag kan det finnas 2  000-3 000 uttrar i Sverige. Särskilt här i Småland har ökningen varit rejäl.

Från bron vid kvarndammen där vi står syns något mörkt som rör sig i en åkrök. Kanske, kanske … Vi pulsar försiktigt genom snåren, men rörelsen visar sig vara ett par änder. Promenaden lönar sig ändå: här finns mörka uttertassar i snön precis i strandkanten och ett par decimeter brett dike i snön där djuret åkt kana. I vattenkanten finns resterna efter ännu en måltid.

– Spåren är helt färska, från i natt eller i morse, säger Mia.

Trots att hon följt uttrar i hasorna sedan sent 80-tal och ansvarar för inventeringar över hela Sverige ser hon sällan de skygga och mestadels nattaktiva djuren. Eftersom hon har många områden att inventera kan hon inte ligga på pass som naturfotografen Kenneth Johansson (som tagit flera av bild­erna till reportaget just här i trakten). Men att följa spår i snön är också ett äventyr.

– Även om man inte ser djuren så förstår man vad de gjort. Det kan vara fantastiskt roligt med uttrar som gör så mycket tokigheter. Det blir som en film i ens huvud. Som biolog vill man ju hitta förklaringar till det mesta, men det är svårt att komma ifrån att de mest verkar leka ibland. Till exempel när de springer upp och ned gång på gång för att åka kana.

Närkontakt i frysrum

Närkontakt med djuren får jag istället i ett frysrum på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Forskaren och utterspecialisten Anna Roos klättrar över två stora gråsälskroppar till en hylla med trälårar. Fem stycken är fulla med döda uttrar.

Uttern tillhör statens vilt. Det betyder att kroppar som hittas ska lämnas till polisen för vidarebefordran hit. De flesta har blivit påkörda, några har drunknat i fisknät. De som dör naturligt ute i naturen försvinner oftast obemärkt.

– I början av 90-talet fick vi in mellan noll och fyra uttrar per år. Sedan har inflödet ökat drastiskt: 2011 fick vi in 71 och i år tror jag det blir närmare 100. Från Småland har vi fått in 27 nu och det kommer att bli fler. Men redan den siffran är en fördubbling jämfört med i fjol.

Det är alltid sorgligt med döda djur. Samtidigt ger de stigande dödstalen positiva besked om artens comeback. Vi tittar närmare på en hona som hittats på en väg utanför Aneby, i närheten av Noån. Pälsen är vacker, men huvudet intryckt.

Uttrarna som Anna får in har blivit större och ser friskare ut. Det går att se att fler honor fött ungar (uttern är en av få arter som kan föda året om).

– Nu får vi in uttrar från i stort sett hela Sverige. Även från sydvästra Sverige där det hade varit tomt i decennier.

I Skåne dök de första uttrarna på 30 år upp i augusti 2005. Två djur blev påkörda 15 km från varandra samma natt. Först trodde man att de rymt från Skånes djurpark, men där saknades ingen.

– Sedan har det kommit in ganska många trafikdödade uttrar från Skåne och Trafikverket har jobbat bra med faunapassager och ökad säkerhet där.

Djuren som skickas in ger också goda forskningsmöjligheter. I somras publicerade Anna en studie tillsammans med säl- och havsörnsforskare i tidskriften Environmental Pollution. 155 vuxna utterhonor insamlade mellan 1970 och 2010 ingick i underlaget.

Den viktigaste slutsatsen är det tydliga sambandet mellan de stabila organiska miljögifterna PCB och DDT och arternas försämrade reproduktionsförmåga. Studien visar också att det varit en mycket långsam process från förbud till återhämtning.

– Vändningen kom inte förrän i början av 90-talet. Det är intressant att arterna svarar så likartat och att en sötvattens­art som utter uppvisar samma mönster som gråsäl och havs­örn.

Utterns mindre släkting mink får skador på reproduktionen när PCB-halterna överstiger 12 mg per kilo kroppsvikt. Känslighetsnivån kan inte översättas till utter direkt, men fungerar som ett riktmärke.

PCB läcker ännu ut i naturen

Mer än tre fjärdedelar av uttrarna som kommer in i dag har värden under 12 mg. De som ligger över får troligen fortfarande problem. Trots att PCB förbjöds i mitten av 70-talet läcker det ännu ut i naturen, till exempel från gammalt byggnadsmaterial.

– Men det stora problemet i dag är fluorerade ämnen, som ökar kraftigt. De slår också mot reproduktionen, särskilt PFOS.

I obduktionerna hittar Anna ofta en ny typ av skador: cystor på hanarnas sädesledare. Skadan uppstår redan under fosterstadiet, troligen på grund av hormonella störningar under den tid då de honliga egenskaperna ska tillbakabildas.

– Upp till 70 procent av utterhanarna kan vara påverkade.

För några år sedan gjorde institutionen en pilotstudie på PFOS. Värdena från en utter som hittats i Örebro fick kemisten att tro att han räknat fel: halterna låg på världsrekordnivå, 8 000 nanogram per gram våtvikt. Kontrollen visade dock att mätningen stämde. Lite senare kom en utter från Södermanland in med dubbelt så hög koncentration: 16 000 nanogram.

PFOS började fasas ut 2001, så kanske har vi sett kulmen på de nivåerna. Men ämnet har ersatts av nya, liknande, i exempelvis non-stickbeläggningar i papper och stekpannor eller vattenavvisande material som gore-tex i fritidskläder.

Ibland kommer trafikdödade honor in tillsammans med ungar. Tester som gjorts visar att fettlösliga ämnen som PCB finns i upp till 45 gånger högre halt i ungarna än i mödrarna. Ungarna saknar skyddsmekanismer mot gifterna som följer med modersmjölken.

Bromerade flamskyddsmedel är ett annat problem, som följer med över generationsgränserna. Barnbarn till möss som utsatts för ämnena uppvisar adhd-liknande störningar i försök.

Som rovdjur i toppen av näringskedjorna är uttern en bra indikator på tillståndet i miljön.

– Vi har också de här ämnena i oss. Man kan säga att vi alla är del i ett stort experiment. Kanske har vi människor helt enkelt blivit för dumma för att riktigt förstå vad vi håller på med?

För Anna Roos är det ganska givet att man bäddar för nya problem om man förbjuder tillsättning av klor till människotillverkade molekyler men oreflekterat ersätter det med brom. Egenskaperna borde bli liknande.

Tyvärr är miljögiftsanalyser en dyr historia. Anna har kunnat testa åtta djur per år för brom, klor, tungmetaller och PFOS till en kostnad av cirka 100 000 kronor. Resurserna har kommit genom Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för bevarande av utter, men det löpte ut i fjol. Hur det blir fram­över är oklart.

– Jag kan söka pengar, men det vore bra om jag hade en viss ekonomisk bas för att kunna trygga en fortsatt övervakning av miljögifter i utter.

Mia Bishter efterlyser också en ny åtgärdsplan.

– Även om uttern ökat de senaste åren så kan det ändra sig snabbt. Det rör sig fortfarande om ganska få djur totalt sett. Förutom miljögifter är det stora hotet trafiken.

Mia samarbetar med Trafikverket för att anpassa faunapassager så att uttrarna inte riskerar att bli påkörda. Vi besöker flera broar efter spårningen vid Noån. Den första ligger vid Svartån intill fågelsjön Hyllingen.

Målet är att göra passagen vid sidan av vattnet under bron eller genom separata torrtrummor så attraktiv som möjligt, för att uttern inte ska lockas att gena över vägbanan.

Här kan uttrarna springa på ett fundament med stenar i strandkanten, det finns ett bra utrymme under fästet för daglegor och framför allt: här finns bra markeringsstenar.

Uttern markerar sina hemområden kontinuerligt med spillning som placeras på strategiska platser. Vi klättrar ned under bron och hittar flera små högar.

– Hela deras kommunikationssystem bygger på spillningsmarkeringar. Stenarna är anslagstavlor där uttrarna flaggar för revir, om det är en hane eller hona, om det är dags för parning …

På sådana här skyddade ställen kan spillningen ligga kvar länge. Den här är nog några dagar gammal. Lukten är speciell: lite som hö, kanske en ton av fisk, men obehaglig är den inte.

– En del brukar säga att det doftar viol. Det är lätt att skilja utterns spillning från minkens, den luktar riktigt illa. Men ibland kan det finnas levande parasiter i utterspillningen, det är inte så fräscht …

Kurser om spårning

Mia håller många kurser om spårning och inventering. Det är bra att sprida kunskaperna, tycker hon. Fler regionala förmågor betyder fler som kan slå larm i tid om uttrarna börjar minska igen. Och det är lätt att intressera folk för de lekfulla djuren. Här finns inte alls de konflikter hon upplever när hon arbetar med varg eller lodjur.

Dessutom finns uttrarna närmare oss än de flesta vet om. Sista stoppet på vår utterspaning finns precis intill järnvägsstationen i Jönköping. Så mitt i stan man kan komma.

Vi tittar in under den lilla gång- och cykelbron vid Vättern och ser en hel rad av spillningshögar längs en stålbalk. Signaler från våra vilda grannar som fotgängare och cyklister en meter upp fullständigt missar …