Valarna – havens tungviktare

Flest valrapporter kommer från Västkusten, men även i Östersjön dyker både stora valar och delfiner upp varje år. Ofta syns bara en ryggfena som rullar förbi och ner i vågorna igen. Om ryggfenan sitter på mitten av ryggen och är en ganska liten, raksidig trekant så är det vår mest ”svenska” val, tumlaren – den enda som får ungar i svenska vatten. Är fenan i stället krokböjd som en våg och sitter på en liten, smal rygg är det någon av delfinerna. Ifall du har turen att se ett moln av utandningsluft gäller det att lägga molnets form på minnet. Det kan vara en bra ledtråd för att avgöra vilken art det handlar om.

Fler och fler valar rapporteras, men om det betyder att de verkligen blir fler eller om det är de smarta telefonerna som underlättar rapporteringen är svårt att veta. Vissa bestånd av knölval verkar ha återhämtat sig till samma nivåer som före den storskaliga valjaktens tid. Andra är fortfarande akut hotade, exempelvis tumlarna i Östersjön, vars antal endast uppgår till omkring 500.

Tumlaren klickar sig fram

Tumlare använder högfrekventa klickljud för att jaga, orientera sig och kommunicera. Det gör att de är väldigt känsliga för undervattensbuller, till exempel från båtar. Arten finns över stora delar av norra halvklotet, men tumlarna i Östersjön är ett eget bestånd som skiljer sig genetiskt från andra tumlare. Under stenåldern var tumlare vanliga och en viktig del av kosten för ölänningar och gotlänningar, men under andra halvan av 1900-talet minskade de dramatiskt i Östersjön, framför allt på grund av storskaligt fiske med tunna nylonnät som tumlarna inte såg.

Flasknosdelfinen – populär akrobat

Öresvin eller flasknosdelfin är den art som brukar göra konster på djurparker. 2015 tog sig två öresvin in i Östersjön och blev väldigt folkkära under namnen Selfie och Delfie. Andra delfiner som syns regelbundet i svenska vatten är vitnosdelfiner och sadeldelfiner. Delfiner och tumlare liknar varandra, men delfinerna är i allmänhet större och har, som sagt, krokböjd ryggfena.

Vikvalen – farligt nyfiken

Vikvalen är den bardval som oftast skådas i svenska vatten. Den är känd för sin nyfikenhet och söker sig ibland till fartyg, fastän den borde se upp. Vikval är den enda val som fortfarande jagas kommersiellt, av Norge och Island, trots att det är förbjudet sedan 1986 enligt valfångstkonventionen.

Knölvalen – en sjungande långflyttare

Knölvalen har synts till nästan varje år i Östersjöområdet under de senaste tio åren. Under det ljusa sommarhalvåret kommer de upp i norr för att äta sig feta, men vintrarna tillbringar de i västindiska vatten. Under parningstiden om hösten sjunger de som mest, ungefär som fåglar om våren. Men knölvalarnas melodier är dova basgångar som kan höras flera mil.

Späckhuggaren jagar i flock

Späckhuggare är kända för sin avancerade samarbetsförmåga när de jagar byten som sill eller sälar. Flockarna består av besläktade honor och deras ungar. De leds av äldsta honan – matriarken. Varje flock har en egen dialekt av ljud som de kommunicerar med. Banden mellan honorna varar livet ut, vilket kan betyda över 90 år. Späckhuggare brukar dyka upp på Västkusten om våren, när makrillen går in.

Dyrbara valar

Ekonomer på Världsbanken har beräknat värdet på en större val till över 20 miljoner kronor. Då ingår inkomster från valsafari, men även värdet som kolsänkor. En stor val binder 33 ton koldioxid under sin livstid, över 1 000 träd. När valen dör och sjunker till botten tar den koldioxid ur atmosfären i hundratals år. Dessutom gödslar valarnas avföring växtplankton, som samlar mängder koldioxid. Men det är förstås snävt att betrakta våra förunderliga medvarelser och släktingar som simmande kolförråd.