Vargar bjuder på ylande konsert

− Många säger: ”Det skulle vara jättespännande att komma till ett vargrevir…” Ja, så här spännande kan det vara, säger vildmarksguiden Marcus Eldh och pekar ut genom bilrutan på ett samhälle med enplansvillor och raka grusgångar, en bit från Skinnskatteberg.

Han har själv bott åtta år i det här reviret och har tillbringat mycket tid med att spåra och spana utan att få se vargarna särskilt många gånger.

− Folk i trakten säger ofta att det är gott om varg här men väldigt få har koll på hur många det egentligen finns eller har sett någon själv.

Revir lika stort som Öland

Ett skandinaviskt vargrevir är i snitt 100 000 hektar, vilket är nästan lika stort som Öland. På den ytan rör sig normalt ett par och deras ungar.

− För en varg är det väldigt tydligt var revirets gränser går, det är ungefär lika tydligt för oss människor som om någon hade sprejat gula kryss, vi skulle se det direkt. Fast för dem handlar det om doftmarkeringar, förklarar han.

Att se eller höra en varg är med andra ord inget man bara gör, men nu är vi åtta personer som är på väg ut på vargsafari. Det känns osannolikt att hitta vilda vargar, som nålar i en höstack av Ölands storlek. Och dessutom nålar som flyttar på sig om de känner av vår närvaro. Men när vi svänger in på en smal skogsbilväg bromsar Marcus Eldh och det osannolika känns plötsligt mycket närmare.

− Här har vi färsk valpspillning!

Sex deltagare och två guider kommer ut och står i en andäktig cirkel kring det som kunde ha varit en simpel hundlort. Fast på nära håll syns spretiga hår, hudrester och benbitar som sticker ut. Guiden Simon Green tar ett långt grässtrå och pekar ut en tand, troligen från en älgkalv som är vargarnas stapelföda. Väldigt få hundar har en sådan diet.

− Jag kommer att flytta den här till sidan så att den inte syns så väl. Vi rapporterar allt till länsstyrelsen men det är många andra som är ute och spanar, viskar han och lyfter undan den lilla högen med två pinnar.

Ska man behöva viska i hela detta gigantiska revir? Förklaringen kommer vid lägerplatsen, när alla deltagare har fått varsitt tält att slå upp. Bland laviga tallstammar intill en liten sjö står ett vindskydd av grånat timmer. Sotade kaffepannor på elden och kådig röklukt. Vargarna är bara en ingrediens i denna ombonade vildmark.

På en trälår bygger Marcus Eldh upp ett litet vargrevir i miniatyr med hjälp av kottar, stenar och plastvargar. Han förklarar att vi nyss var alldeles nära vargarnas rendezvous-plats. Det kan översättas som en mötesplats, där vargvalparna väntar medan föräldrarna är ute på jakt om natten.

Under större delen av året har vargreviret inget självklart centrum utan flocken patrullerar hela det stora området. Bara i maj när ungarna är små håller de till i en lya, som ofta är en hålighet under några stenblock eller ett grävt hål i marken. Ganska snart vill valparna ut i världen och då rör de sig hit och dit som lekfulla unga hundar. Om natten måste föräldrarna lämna dem för att jaga och då behöver de en plats att mötas på igen. När föräldrarna ylar vet valparna att de ska komma till rendezvous-platsen, och då finns det förhoppningsvis mat där.

Vargspår och hundspår

Det är därför vi just nu på sensommaren har en chans att veta var vargarna befinner sig, och höra dem yla. Längre fram på hösten kommer ungarna att följa med på jakt och flocken kommer inte längre att ha någon fast punkt.

− Kan man skilja på vargspår och stora hundspår? undrar en av deltagarna.

Svaret blir nej, det är som med bajset, det är mycket likt men man kan se spår av att hund och varg har olika vanor.

− Länsstyrelsens inventerare följer ett spår i minst tre kilometer innan de avgör om det är en varg, säger Marcus Eldh.

Vuxna vargar rör sig mer målmedvetet, de skuttar inte omkring hit och dit som hundar.

Även om man faktiskt får se djuret kan vissa hundar vara förvillande varglika, men de flesta sådana hundar har ett vitt fält kring ögonen, vilket vargar aldrig har.

− Jag råkar faktiskt ha en varg här, säger Marcus Eldh och håller upp en fluffig vinterpäls från en varg som han fått låna av Grimsö forskningsstation.

Vargar i sådan här fin vinterpäls är det man brukar se på bilder, så när folk ser vargar på sommaren när de har kortare päls tycker de ofta att de ser magra och sjuka ut, förklarar Simon Green.

Var och en känner på det mjuka skinnet. Av sex deltagare är fem svenskar, vilket är en effekt av coronapandemin. På företaget Wild Swedens guidningar kommer normalt 95 procent från andra länder och på just vargsafariturerna är siffran 50 procent.

Tidigare ordnade de vargspårningsturer på vintern men det blev snart omöjligt att kombinera med licensjakterna som har genomförts till och från de senaste tio vintrarna, ibland med kort varsel.

− Vi samarbetar med europeiska researrangörer och våra aktiviteter går ut i kataloger som delas ut på mässor ett år i förväg. Jag kan inte möta en grupp och förklara att ”nu är det jägare i skogen som jagar de vargar vi hade tänkt spåra”.

2015 valdes ett revir ut för licensjakt i Västmanland, och det var just det revir som Marcus Eldh ordnade guidningar till. Motiveringen var ”socioekonomiska kostnader”, eftersom vargarna hade angripit får och hundar.

− Jag försökte inte stoppa jakten här men jag höll en presentation för länsstyrelserna för att visa att det finns socioekonomiska vinster också. Det här reviret hade skapat lokala intäkter på ungefär en miljon under ett år, som inte räknades in någonstans.

I slutänden blev jakten 2015 ogiltigförklarad av EU-domstolen och genomfördes aldrig, men turerna kring licensjakten pågår ofta hela hösten och försvårar planeringen.

På gallret över elden ligger korvar från får som gått på bete i ett vargrevir, med rovdjursavvisande 9 500-voltsstängsel. När alla har fått korv och linssoppa är det dags att åka närmare rendezvous- platsen och lyssna efter ylanden. Vi går på en tyst rad ut längs skvattramdoftande och vitmossgungande stigar. Vid en liten tjärn syns tassmärken i leran. Simon Green pekar tyst och menande, något har skuttat hit och dit. Vuxna vargar leker inte har vi lärt oss nu, så om det inte är hundar måste det vara vargvalpar.

Öronbedövande tystnad

På en udde i en solnedgångsgul myr är det dags att stanna. Var och en väljer ut sin egen sten, tuva eller tall som ryggstöd och sedan börjar den långa väntan. När alla har satt sig tillrätta blir tystnaden öronbedövande. Den suger i trumhinnorna och nästan isar i öronen, som en halstablett kan göra i halsen.

Brummandet från dagens sista humla blir till ett dån. Tallarna rör inte ett barr, det ligger något förväntansfullt över dem. Simon Green fäller upp snusnäsduken nästan ända upp till kepskanten och sitter som en stenstod vid sin tall. Vi har fått noggranna instruktioner om att eventuella hostningar eller nysningar måste tystas så långt det bara går. Då och då måste någon försiktigt byta ställning men annars är allt blickstilla.

Långsamt växer skymningen fram över myren. Den kommer krypande inifrån skogen och sträcker sig ut över vitmosstuvorna. Lysande vita nattflyn börjar irra omkring i ljungen och tystnaden får en ram av myggsurr. Lika omärkligt som kylan kommer uppgivenheten smygande, den som Marcus Eldh varnade för.

– Men när ni börjar känna att allt är hopplöst, då ska ni påminna er om att ni nog aldrig har varit så nära en vargfamilj och aldrig haft så stora chanser att få höra dem.

Det lät logiskt när han sa det men det börjar vara ganska många timmar sedan. När allt utom himlen är svart reser sig guiderna och tecknar till oss att göra likadant. Vi ska tillbaka till den lilla tjärnen där tassmärkena syntes.

Även här blir väntan lång och lite kylig. Framåt midnatt börjar det kännas som läge att ge upp, men då hörs en lång klagande ylning precis bredvid oss. Tystnaden är så kompakt att det nästan gör ont när den klyvs så plötsligt. Aha, det är Simon Green som ylar. Fast strax är det fler. Han får svar från andra sidan sjön, vargflocken kan inte vara mer än några hundra meter bort. Silverljusa röster som blandas med en mörkare, antagligen en vuxen.

Lyssna på vargarnas ylande från reportagenatten här.

Om stjärnfall hade ett ljud så skulle det låta så här, ilande klara stämmor som studsar in i varandra och känns i hela ryggraden. Konserten varar en dryg minut. Efter en stund provar guiderna att yla igen men nu är skogen svart och tyst.

Ett skäl att skydda

Dags att vända hem till lägret. När alla sitter kring elden frågar Marcus Eldh vad vi tror, varför vargarna inte svarade andra gången.

Hans teori är att någon vuxen hade gått närmare och kollat in oss och sagt åt ungarna att vara tysta. På ungefär hälften av turerna ylar de själva för att få svar innan deltagarna kroknar. Stör inte det?

− Vi får ofta frågan om vi stör vargarna och jag skulle säga att vi alltid stör när vi är ute, säger Marcus Eldh.

Men det kanske är värt störningen, om folk kommer hit och upplever dem så ger det ännu ett skäl att skydda dem, föreslår deltagaren Monica Pedersen från Lund.

Marcus Eldh säger att han har diskuterat med Naturvårdsverket, Grimsö forskningsstation och länsstyrelsen om hur de kan genomföra turer utan att störa för mycket. De har varit överens om att så länge det är en liten grupp en gång i veckan så överväger fördelarna. Förutom att skapa förståelse och inkomster så får myndigheterna in mycket information från guiderna som följer reviret noga.

I dag går företagen som ordnar vargturer att räkna på en hand, men han skulle gärna vilja ha mer konkurrens.

− Javisst, det finns utrymme för många fler, ett i varje revir!