Helena Granström om gammelskog och frihet

Vad har en gammelskog med mänsklig frihet att göra?

Skenbart ingenting; den moderna människans frihet utövas någon helt annanstans. Den västerländska demokratin garanterar oss ett fritt ord och fria val – framför allt garanterar den oss en marknadsburen valfrihet så omfattande att det enda val som numera inte tycks möjligt att träffa är det att slippa välja alls.

Det är, i alla händelser, ingen frihet som hör hemma bland manlav och blackticka – och definitivt inte en som beror av dem.

En central aspekt av det moderna samhällets fri- och rättighetsbegrepp är betoningen av offensiva rättigheter framför defensiva – frihet till snarare än frihet från. Så prioriteras min rätt att köra bil över min rätt att andas ren luft, min rätt att sprida kemikalier i omgivningen över min rätt att äta giftfri mat, min rätt att shoppa och åka på semester över framtida generationers rätt till liv. Dessutom kan min rätt att utföra dessa handlingar sägas prioriteras över min rätt att låta bli att göra det, i och med att de införlivas i samhällsstrukturen och därigenom görs till närmast oundvikliga komponenter av en vanlig människas liv.

Den frihet som utgör ett viktigt ledord för modernitetens framstegsberättelse är alltså en högst specifik sådan. Men icke desto mindre förblir frihet ett centralt begrepp inte minst för det teknologiska projektet: Den nya och framtida tekniken påstås kunna befria oss från långa arbetsdagar, onödiga transporter och betungande problemlösning; från plikten att vårda våra sjuka och äldre, och från behovet av att fysiskt möta dem – eller för den delen någon annan.

Det moderna samhällets fria individ är fri kanske främst i bemärkelsen friställd; berövad varje upplevd koppling till nedärvt sammanhang eller fysisk plats.

Samtidigt bär den teknologiska frihetssträvan på något i grunden motsägelsefullt, i det att människan i detsamma som hon söker göra sig fri genom att automatisera valda delar av sin mänsklighet, på samma gång gör sig djupt beroende av de maskiner som träder in i hennes ställe. Beroende i två skilda bemärkelser av ordet – dels på ett psykologiskt plan, men också på ett fysiskt, synnerligen konkret. Avlägsna konstgödslet, förbränningsmotorn eller den digitala tekniken från systemet i dag, och många människors liv skulle förändras till oigenkännlighet, eller till och med komma till ett abrupt slut.

Den frihet vi åtnjuter är med andra ord villkorad på tämligen bräckliga materiella omständigheter och förutsätter dessutom att vi är beredda att ge upp andra, kanske mer centrala friheter. Kan den människa som, medvetet eller omedvetet, lämnat över stora delar av sitt beslutsfattande till maskiner, vars inre mekanismer hon inte förstår, i verklig mening sägas vara fri? Kan en människa som förlorat all den kunskap som skulle krävas för att garantera sin och sina närmastes överlevnad utan dessa maskiners hjälp sägas vara det?

Motsättningen är analog med en annan av det industrialiserade samhällets centrala paradoxer; den att vi, allt medan vi säger oss eftersträva ökad materiell levnadsstandard, förorenar luften, vattnet och jorden – och att vi gör det just som en konsekvens av denna strävan.

För att detta ska vara möjligt krävs förstås att vi omdefinierar vår förståelse av vad materiell levnadsstandard innebär, så att den inte längre förstås som något som har att göra med rent vatten, ren luft eller ren jord.

Vad skulle då kunna påminna oss om det absurda i denna manöver, som i den förhöjda levnadsstandardens namn riskerar att förstöra själva de grundläggande förutsättningarna för liv? Vad skulle kunna påminna oss om de djupare bottnar som frihetsbegreppet äger – och måste äga, om det ska vara meningsfullt?

Ett första kriterium för någonting sådant kunde vara att det förmår föra vår blick bort från oss själva. Samtidens människa lever i stor utsträckning innesluten i sin egen spegelbild, omgiven av miljöer skapade av och för människor: Staden är denna tendens tagen till en extrem, så kallade virtuella verkligheter är den tagen ännu längre. Den frihetsbegränsning som framstegsivran orsakar når djupare än till lagstiftning och regelverk – den verkar inte genom förbud, utan genom förlust. Om vi i framtiden inte vistas i skogen, är det förmodligen inte för att det är förbjudet, utan för att det inte längre finns någon skog att vistas i.

Sann frihet förutsätter föreställningen om att det finns alternativ, och en ständig påminnelse om att det som möter människan när hon riktar blicken bort från sig själv inte är död materia att utnyttja på effektivast möjliga sätt – utan ett levande annat som envist stirrar tillbaka.

Vad har en gammelskog med mänsklig frihet att göra? Kanske allt.

Helena Granström är författare och skribent med bakgrund inom fysik och matematik. Senaste boken Det som en gång var kom ut i januari.