Att apa efter andra – nyckeln till förändring
Vill vi ha förändring räcker det inte att påverka individen med fakta och information. Först och främst är vi gruppvarelser. Antropologen Katarina Graffman skriver om fyra strategier som kan leda till handling.
Vi lever i en tid där myten om individualism helt förblindat oss; vi är blinda för att människan är en gruppvarelse, inte en enskild individ vars agerande baseras på fakta och information. Den här myten leder till en ökad betoning på individens egenansvar, det handlar om allt från att bota sin cancer till att rädda planeten. Allt mer ansvar flyttas från samhället och politiken in i vanliga människors hem. Baksidan av denna rörelse från en mer övergripande till en individuell nivå gör att många blir passiva pessimister.
Vi famlar efter förklaringar till varför människor beter sig så irrationellt och dessa förklaringar fokuserar allt som oftast på varför individen inte agerar på den information som finns tillgänglig. Om den rådande vetenskapstron om den rationella människan och individens förmåga att fatta beslut baserade på fakta vore korrekt borde ju människor leva klimatvänligt sedan lång tid tillbaka. Samtidigt fungerar olika symbolhandlingar som ett sätt att dämpa våra dåliga samveten.
Symbolhandlingar är betydelsefulla
Det kan handla om Earth Hour, att släcka lamporna och visa grannarna att du tar ansvar, att lämna in gamla klädesplagg och på köpet få både ett gott samvete och en rabattcheck på nya plagg. Eller att skicka barnen att strejka med Greta samtidigt som du fyller kundkorgen med köttbit och chips inför kvällens fredagsmys.
Men vi får inte glömma att även symbolhandlingar är betydelsefulla. De handlar om att skapa en vi-känsla, en delaktighet i en grupps beteenden. Eftersom människan är en gruppvarelse, en av naturens allra mest sociala arter, söker hen att vara del av ett sammanhang. Det är nämligen det absolut viktigaste för en människa. Att ställa detta starka sociala beteende mot idén om individualism är viktigt. Det är med gruppens hjälp som känslan av meningslöshet kan övervinnas.
Sociologen Kari Norgaard påpekar i boken Living in denial att meningslösheten som känsla är den sämsta tänkbara drivkraften till beteendeförändringar. Det är här den passiva pessimismen föds. Att likt Sisyfos ensam rulla sitt stenblock uppför bergets brant och aldrig nå fram skapar en stark känsla av meningslöshet. Om det åtminstone är några personer som tillsammans försöker rulla upp stenblocket upplevs handlingen som mer meningsfull, oavsett om blocket kommer på plats eller inte.
Gruppens vishet
Man brukar prata om gruppens vishet. Det klassiska citatet av antropologen Margaret Mead lyder: “Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world; indeed, it’s the only thing that ever has.” Det har använts miljontals gånger för att beskriva hur människor i grupp kan förändra. Men den viktiga poängen är att det inte bara handlar om genomtänkta och engagerade medborgare. En grupps rörelse drar med sig de passiva pessimisterna av bara farten. Människor gör det andra gör. Det känns skönt och enkelt. Hur gruppen beter sig i en tid präglad av hyperchoice har kommit att få en allt större betydelse; ändrar gruppen beteende baserat på en till synes symbolisk handling så följer andra efter.
Hyperchoice är något som utmärker samhället vi befinner oss i just nu. Ett tillstånd där vi konstant tvingas fatta både små och stora beslut. Ska jag köpa en tandkräm med eller utan mikrogranulat som slipar tänderna vita under tjugofyra timmar? Ska jag flytta mina pensionspengar till en fond med högre andel räntepapper så att jag åtminstone inte blir helt pank som pensionär? Vi blir så matta av alla beslut att vi inte orkar sålla och gör därför gärna som andra gör.
Här finns den viktigaste nyckeln till att få människor att förändra beteenden. Vi påverkas ständigt och tar intryck från olika typer av vägledare beroende på vilket val vi ska göra. Information räcker helt enkelt inte.
Fyra strategier som får avgörande betydelse:
Jag har funnit fyra strategier som utgår från gruppen, men kan få avgörande betydelse för enskilda personers handlingar:
1. Reglering och lagstiftning är en sorts vägledare, om än tvingande.
2. Rekommendationer om en specifik vara, en viss teknik, ett visst agerande eller en tjänst som den huvudsakliga vägledaren.
3. Majoritetens val, till exempel olika typer av topplistor eller officiell acceptans att köpa secondhand-kläder (årets julklapp).
4. Kopieringsstrategin, helt enkelt apa efter dem man ser upp till. Det kan vara människor i ens närhet eller kändisar. Speciellt tydligt är detta kopierande när det handlar om identitetsskapande konsumtion. Vi tolkas utifrån de saker vi köper och de handlingar vi utför. Vi blir helt enkelt bedömda och får status av andra utifrån vad vi köper och vad vi gör. Och i dag är det coolt att vara miljömedveten, eller åtminstone att utåt sett visa att man är det. Inte minst gäller detta många i den yngre generationen.
Social varelse
Genom att omfamna det faktum att människan snarare är en social varelse som agerar som gruppen än ett individuellt unikum som förändrar beteenden utifrån information skulle många av de sätt som används i dag för att förändra människors beteenden kunna skrotas. Och vi skulle slippa att ägna all denna tid åt att famla efter förklaringar till varför människor beter sig irrationellt eftersom de inte gör som de säger. Tid som kunde ägnas åt att tillsammans med gruppen rulla stenblocket.
Katarina Graffman är doktor i kulturantropologi och har tillsammans med Jacob Östberg skrivit boken Vi är vad vi köper (2018).
