Bra häng på Fårö

Det börjar närma sig tjugo somrar på norra Gotland nu, och eftersom jag blir nervös vid blotta tanken på att äga minsta lilla friggebod har vi alltid hyrt sommarställe. I år blev det i Lansa – ett rätt okänt hörn av Fårö – och aldrig förr har jag kunnat återkalla de där solgenomstrålade Gotlandsveckorna med samma närvaro som den här gången.

Förklaringen må vara en smula genant men har nog att göra med alla timmar jag tillbringade i hängmattan. På ett märkligt sätt förde den mig närmare naturen, närmare allt som växer och lever i den vardagsvärld man annars knappt lägger märke till.

Jag hade hittat en nära nog perfekt plats mellan två halvvuxna askar där jag kunde spänna upp mitt gladrandiga tygstycke. Det var just där trädgården övergick i mer otuktad natur.

Runtomkring sköt kirskålen upp sina fröparasoller bland vajande renfanegula knappstånds och underbart självlysande cikoria. Bortåt vägen blommade fibblor och vildmorot, fältvädd och johannesört för fullt.

Från den kvarblivna blåelden samlade bina nektar med en flit som hade kunnat få vem som helst att övermannas av dåligt samvete, men jag låg lika lugnt och läste och förlorade mig i tankar på kommande böcker, hela tiden med öron och ögon öppna för allt som hände runt mig.

Jag kunde ligga i timmar utan att höra ett ljud framkallat av människa, omgiven bara av lövverkens prassel och sus, av flugsurr och humlebrum, av mesungarnas hungerpip och hackspettens halvhjärtade knackande en bit bort. Jag njöt av sädesärlornas ständiga sällskap och hussvalornas käcka tjippande uppe i det blå, gladdes åt att se tornfalken sitta och spana från kraftledningen eller bli stående och ryttla i skyn för att strax störtdyka ner i beteshagen intill.

Någon gång tog grönfinken solistrollen och ringde och drillade och bubblade fantastiskt i den uråldriga oxeln. Ibland tiggde de nyss utflugna törnskateungarna hjärtknipande från olika träd i närheten. En förmiddag kom havsörnen seglande från lotsplatsen vid Norra Gattet och in över ön. En annan dag dök ett helt gäng tornseglare upp med sin oslagbara uppvisning i konsten att behärska luftens element.

Mycket mer dramatiskt än så blev det aldrig. Varför har då alla dessa ganska triviala händelser fått så stor plats i mitt minne?

Kanske för att jag inte jagade något. Jag låg där jag låg, i den bästa av hängmattor, läste någon sida då och då i en gammal bok (Branden av Tarjei Vesaas), lyssnade och tittade på det som dök upp omkring mig. Jag flängde inte runt med bil och tub för att hinna fram till några inrapporterade rariteter i tid, det som skedde fick ske bäst det ville och blev därmed så mycket större, så mycket verkligare, och jag själv så mycket mer närvarande. Alltmedan solen hade sin gång över den glesa tallskogen i söder.