COP28 – Mycket snack och lite verkstad

I förra veckan avslutades FN:s klimatmöte COP28. Det har beskrivits som ett historiskt klimatmöte med avgörande betydelse för framtiden.

Vi som representanter för den unga miljörörelsen tycker däremot att mötet präglades av låg ambition från både nationella och europeiska förhandlare och allt för höga trösklar för civilsamhällets deltagande. Fältbiologerna och PUSH Sverige anser därför att våra makthavare måste ta sitt ansvar för att öka takten i omställningen i nära dialog med civilsamhället.

Den globala översynen (Global stockage, GST) som beslutades om på COP21 i Paris, skulle för första gången följas upp på COP28. I uppföljningen skulle världens ledare även sätta en färdplan för att se till att världens länder håller sig inom de avtalade ramarna för global uppvärmning och minimerar skadorna som kommer av klimatförändringarna.

För första gången erkänner nu ett internationellt avtal fastslaget på COP att förbränningen av fossila bränslen är ett problem och att en minskning av användningen av fossila bränslen är avgörande för att nå klimatmålen. Därför har många kallat COP28 som en framgång, men texten saknar helt den ambition som krävs.

Den slutgiltiga texten kräver endast nedfasning av kol som inte kan tas upp med infångningsteknik samt en övergång bort från fossila bränslen för världens energisystem för att nå netto-noll utsläpp vid 2050. Det är en början, men all forskning tyder på att det som behövs nu är en snabb, fullständig nedfasning av alla fossila bränslen.

Trots att Sverige och EU arbetade för att få till språk om utfasning, saknade de ambition i förhandlingar om en rättvis anpassning och omställning. Det är helt avgörande att Sverige och EU som historiska utsläppare tar sitt ansvar, både vad gäller sina egna utsläppsminskningar och att säkerställa finansiering till utvecklingsländer.

När statsminister Ulf Kristersson höll Sveriges nationella tal inför resten av världens ledare under konferensens första dagar låg nästan allt fokus på att framhäva Sveriges klimatpolitik som världsledande. Samtidigt ser vi hur Sverige minskar ambitionen nationellt och internationellt.

Det blir en absurd bild av en regering som med näbbar och klor vill klamra sig fast vid en bild av Sverige som världsledande, samtidigt som politiken går i helt motsatt riktning.

Kanske den viktigaste händelsen på årets klimatmöte var inrättandet av fonden för skador och förluster, vilket ska kompensera utsatta länder för skadorna som orsakats av klimatförändringarna. Många rika länder såsom Tyskland, Danmark och Norge snabbt annonserade bidrag till fonden, något som Sverige fortfarande inte har gjort.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari hävdade att Sverige inte tänkte ge några pengar förrän vi var säkra på att inga pengar skulle gå till Kina och Saudiarabien. Det var den enda förklaringen till att Sverige inte skulle stödja utsatta länder som redan nu drabbas oerhört hårt av klimatkrisen, vilket vi som ett land med historiskt höga utsläpp har ett ansvar att göra.

Utöver detta har Sverige inte annonserat några nya pengar till FN:s gröna klimatfond, som finns för att utvecklingsländer ska kunna få hjälp att finansiera utsläppsminskningar och klimatanpassning. Sveriges totala bidrag till FN:s klimatfonder minskar från föregående år samtidigt som regeringen vill avsäga sig sin klimatskuld och fokusera på att andra länder måste begränsa sina utsläpp.

Vi har svårt att förstå hur detta skulle kunna räknas som klimatledarskap, och hur detta går i linje med våra ministrars påståenden att en rättvis omställning är högt prioriterat för regeringen. Sverige måste ta ansvar för våra historiska utsläpp och visa solidaritet för världens mest utsatta. Detta gör vi genom nya och additionella bidrag till FN:s klimatfonder.

Allt detta fick vi som ackrediterade deltagare se utvecklas i realtid. Däremot var det svårare än någonsin för civilsamhället, särskilt unga civilsamhället, att faktiskt påverka processerna genom möten med våra makthavare.

Stor skuld har riktats mot värdnationen, Förenade Arabemiraterna, och dess lagstiftning som orsak till detta. Det är sant, och ytterst viktigt att lyfta, att vi saknade rätten att organisera aktioner förutom inom särskilda områden innanför FN:s avsatta förhandlingszon och att självcensur var vanligt bland deltagarna då kritik mot värdnationen kunde vara straffbart.

Men det var inte bara värdlandet som gjorde mötet otillgängligt för civilsamhället. Gång på gång märkte vi och de samlade europeiska ungdomsorganisationerna inte bara hur svårt det var att få till möten med relevanta aktörer, men att mötena sällan gick ut på sann dialog.

Ett exempel var vårt möte med EU:s klimatkommissionär Wopke Hoekstra, som tidigare uttryckt att han ville agera som ett podium för unga röster. Av de 40 minuterna som de runt 10 deltagande aktivisterna lovades, varade hela mötet i 18 minuter.

Det fanns ändå en viss lyhördhet hos den svenska delegationen, som organiserade två möten med civilsamhällesorganisationer under COP. Dock hade vi inte samma tillgång till våra ministrar. När våra ministrar sedan prioriterade att träffa näringslivet, och ignorerade civilsamhället, blir det ännu svårare att förstå hur folkets röster ska inkluderas i en rättvis omställning.

Om Sverige ska kunna kalla sig själv för ett klimatpolitiskt föredöme, som Romina Pourmokhtari hävdar, är det dags att höja ambitionen på riktigt, inte bara prata om att göra det. Under COP29 måste Sverige och EU mobilisera nytt och additionellt kapital till FN:s klimatfonder och teckna bindande avtal som håller rika länder ansvariga för våra utsläpp.

Vi måste fortsätta kämpa för drastiska utsläppsminskningar både i de internationella förhandlingsrummen och på hemmaplan. Civilsamhället måste granska våra makthavare när de tappat fokuset. Den svenska ungdomsrörelsen har hört tillräckligt många tomma löften: våra företrädare måste leva upp till sina ord.