Wijkman: ”Det behövs en ny upplysningstid”

Klimatkrisen, utarmningen av den biologiska mångfalden och överanvändningen av många ekosystem visar med skrämmande tydlighet på bristerna i vårt samhällssystem. Dagens modell – särskilt principerna som styr ekonomin – utformades i en värld då befolkningen låg mellan en och två miljarder människor. Det var en tid då naturen och naturresurserna upplevdes som oändliga.

Kontrasten mot i dag kunde inte vara större. Då var världen ”tom”. I dag är den ”full”. Befolkningen är snart åtta miljarder och världsekonomin har mer än tiodubblats sedan andra världskriget. Sambandet mellan tillväxten i ekonomin och efterfrågan på energi och material har varit nära nog linjärt. Vissa ansträngningar har gjorts för att bryta sambandet, men det har visat sig svårt. En kombination av så kallade rekyleffekter och fortsatt ekonomisk tillväxt har snabbt ätit upp vinsterna.

”Vi kan inte lösa problem genom att använda samma sorts tänkande som vi använde när vi skapade dem.”

Detta uttalande av Einstein för mer än hundra år sedan är högst relevant i dag. Det är naivt att tro att vi kan lösa de spänningar mellan ekonomin som system och naturen inom ramen för samma tänkande som skapade problemen. Vi måste kritiskt granska våra ekonomiska doktriner för att undvika en klimatförändring som skenar och en framtida kollaps av centrala ekosystem – och i förlängningen en kollaps av den globala ekonomin. Detta är en av de viktigaste slutsatserna i boken Come On som jag nyligen skrivit tillsammans med den tyske vetenskapsmannen Ernst von Weizsäcker.  En naturlig utgångspunkt för boken har varit Tillväxtens gränser, en rapport till Romklubben 1972. Det centrala budskapet var att strävan efter obegränsad tillväxt i både befolkning och materiell konsumtion på en begränsad planet inte är möjlig.

I vår nya bok gör vi en uppdatering av rapporten. Vi pekar på den rad studier som gjorts kring resursanvändningen och den allt större genereringen av avfall och restprodukter. En viktig sådan är Planetens gränser av Johan Rockström med flera. Samtliga dessa rapporter bekräftar i allt väsentligt budskapet i Tillväxtens gränser. Men vi behandlar även en rad nya utmaningar, som en alltmera oansvarig finansmarknad, den digitala ekonomins möjligheter och risker, sociala utmaningar och demokratins kris.

Givet vad vi i dag vet om energi- och materialanvändning är det svårt att se hur materiell tillväxt ska kunna fortsätta vara det övergripande målet för utvecklingen i vår del av världen. Både när det gäller ”sänkorna” – planetens kapacitet att absorbera olika restmaterial – och ”källorna” – efterfrågan på energi och material – måste först och främst de skriande behoven i utvecklingsländerna beaktas.

Än i dag är det näst intill omöjligt att få beslutsfattare både inom politik och näringsliv att acceptera dessa uppenbara sanningar. Den främsta orsaken är ekonomins kortsiktighet och rädslan att förlora både avkastning och arbetstillfällen i transformationen. Men därtill kommer att alla stora förändringar tar tid.

Det var en viktig erfarenhet under upplysningstiden på 1600- och 1700-talen. Det tog lång tid att bryta motståndet från både kyrkan, monarkerna och feodalherrarna.

Den vetenskapliga revolutionen – eller upplysningen – var till sist omöjlig att stoppa på grund av de ideal som lyftes fram: individens frihet, ekonomiska framsteg genom kunskap och innovation. Begrepp som demokrati och delning av makten gav plötsligt inflytande till många fler män (dock få kvinnor) eller deras valda representanter. Innovatörer, entreprenörer och köpmän fick lov att blomstra.

Men det fanns mörka sidor. Kolonialismen fann nästan ingen kritik bland upplysningens intellektuella. Arbetarklassens elände och fattiga bönder förbigicks mestadels med tystnad. Och obegränsad ekonomisk tillväxt uppfattades som helt legitim. Organisationen av både forskning och utbildning präglades – och präglas – av långtgående reduktionism. Var finns känslan för helheten?

Så upplysningstiden hade sina plus och minus. Om vi utgår från dagens utmaningar – både socialt, ekologiskt och teknologiskt – är det dags för en ny upplysning. Den bör uppmuntra en anda av nyfikenhet och djärva visioner och stå för en humanism som inte bara bryr sig om människan som art. Vi behöver uppnå en långt bättre balans mellan människa och natur, mellan kort och lång sikt, mellan privat och offentlig konsumtion och mellan ersättning för innovationer och arbetsuppgifter med stort ansvar och social rättvisa.

Den ekonomiska teorin måste anpassas till förhållandena i den ”fulla” världen. Det är hög tid att placera begreppet ”homo economicus” på sophögen – implicerande att människor bara är intresserade av att maximera sin nytta, ofta på bekostnad av naturen. Vidare måste naturförstöringen tas på allvar, inte beskrivas som något marginellt i form av ”externa effekter”. Tillväxt i ekonomin kan vara bra, men den kan också vara skadlig – ”oekonomisk” med Herman Dalys terminologi. Därför måste nya indikatorer tas fram som skiljer på kvalitet och kvantitet. Det vi upplever i dag är en filosofisk kris och en moralisk kris. För att lösa den krävs långt mer än vetenskaplig analys och fakta. Vi behöver en värderingsdiskussion med etiska förtecken. Höstens valrörelse innebar möjligheter till detta men resultatet var ack så magert.

Anders Wijkman är ordförande i Romklubben, ett internationellt nätverk med forskare och intellektuella. Han är tidigare EU-parlamentariker och biträdande generalsekreterare i FN. Come On kan beställas som e-bok och inbunden från bland andra Amazon.com.