Drömmen om Afrika

Denna lilla fågel, den vanligaste vi har, liksom göken hörd av alla men sedd av få. Han som tonsätter varenda dunge i lövsprickningstider med sin mjuka, vemodiga visa: Snälla rara lilla mamma, får jag gå på bio i kväll klockan nio?

Tolv miljoner häckande par i Sverige, säger de som kan sin sak. Tre utflugna ungar per par skulle innebära 60 miljoner lövsångare i juli månad. Alla klarar väl inte sommaren med livet i behåll, men nog blir det ändå obegripligt många som styr näbben mot Afrika nu när insekterna börjar tryta.

Ensam och mitt i natten är det som gäller. Tio gram väger fågeln. Två A4-papper.

Hur kan en lövsångare som är två månader gammal flytta ensam till södra halvklotet? Hur vet den vart den ska?

Ännu ett av naturens alla små och stora mirakel.

Lövsångaren är förresten nybliven världsrekordinnehavare i sin viktklass när det gäller flyttsträcka: 1 300 mil enkel resa, enligt lundaforskare som har försett fåglar med ljusmätare. Det gäller visserligen de sibiriska lövsångarna, men de lappländska ligger inte så väldans långt efter.

En grågrön liten tuss

En gång har jag delat rum med en lövsångare. Den hade flugit in genom ett fönster i en av Harry Martinsons gamla skolor i Blekinge och uppenbarligen inte hittat ut igen. Alltidhult heter byn. Vi bodde i skolan som stipendiater, hade varit ute ett par timmar och lade märke till de vita fläckarna på golvet när vi kom in. Fågeln satt på kakelugnens spjällarm och verkade ha blivit paralyserad (och tydligen ganska lös i magen) av den uppkomna situationen.

Där stod jag en stund – nästan lika paralyserad – och tittade på den spensliga lilla smygen och tänkte: Så du ska flyga till Zambia du. Där har du kanske aldrig varit förut?

En grågrön liten tuss bara.

Lövsångarna flyger som de är

Jag försökte föreställa mig den ensam om natten längs sin långa resa. Ljusen där nere. Städerna och vägarna och båtarna, gatlyktorna och strålkastarna. Tänkte på drömmen jag närde för många år sedan om att köra jeep med några kompisar (eller okej: helst en tjej) genom Sahara, möta musiken i Mali och Senegal, Nigeria kanske, men det blev liksom aldrig av.

Tänk bara alla förberedelser man skulle ha behövt göra! All packning och proviant, alla vaccinationer, visum och försäkringar, alla resecheckar att spara ihop till.

Lövsångarna lägger på sig ett par gram och flyger som de är – och så tillbaka igen efter några månader. Medan vi går och misströstar i mörker och snösörja är det något som drar i dem där nere i Afrika. Tallkottkörteln signalerar, årsklockan ringer. ”Flyg!” säger den. ”Flyg allt vad du kan över hav och land, flyg tusen mil till bladlössen i Norden – våren är snart där!”

Och när lövsångarna kommer fram har sälgarna börjat blomma och grönska och lockar insekter i miljoner. Bordet är dukat. Sälgsångare heter de förresten på engelska. Inte dumt alls.

Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur