Fågeln som en dröm

Konstnären Mattias Bäcklin mejlade en kväll: en sommargylling sitter och sjunger på Järvafältet. En bit bakom Ikea i Barkarby närmare bestämt. Vore kanske värt ett försök? Jag som brukar kokettera med att jag inte bryr mig om rariteter, att det är stunden och ljuset som gör fågelupplevelsen. Och platsen. Inte arten. Men nu var det trots allt sommargyllingen det gällde – mina drömmars fågel – och inte någon oansenlig liten rostsparv eller brunsångare som råkat flyga fel.

I min fantasi är gyllingen omgiven av ett överjordiskt skimmer, som om den var av en annan värld, inte riktigt hörde hemma här. Jag har föreställt mig att mitt första möte med den skulle äga rum i någon paradisisk lund under ett nyutsprucket, solgenomlyst lövverk och med en muntert sorlande bäck som enda sällskap. Där skulle den utfärgade hannen sitta och sjunga och flöjta så att tiden försvann, gärna med den konstfullt vävda bokorgen hängande i en klyka intill.

Men nu höll den alltså till bakom några fula köplador i en av Stockholms nordvästra förorter, enligt Artportalen framför allt i något som kallas Vinterkohagen. Och sjungit hade den också gjort, om än inte med någon överdriven intensitet efter vad det verkade.

I observatörernas kommentarer talades det om ”en tydlig flöjtning” och ”ganska korta strofer”, men någon hade haft tur och meddelade att gyllingen ”sjöng oavbrutet i en dryg halvtimme”. Hoppet tändes.

En ny dag grydde. Efter ett par jobbmöten på förmiddagen for jag till Barkarby, parkerade vid kärret några hundra meter bakom Ikea och klev ut i ett leende försommarlandskap. Ljuset spelade i de grönglittrande trädkronorna, vinden bläddrade bland löven och en gök gol i sydväst.

Snart stod jag vid grinden till den där kohagen och väntade. Gulsparven höll på med sitt eviga räknande till sju, en starflock svirrade förbi och koltrasten sjöng en bit bort. Och jag lyssnade och tittade och väntade. Gick en liten runda och väntade en stund till. Göken gol på nytt och en glassbil spelade sin trudelutt. Efter en timme började det kännas löjligt. Om den där gyllingen inte behagade vara här när jag kommit så fick det väl vara!

Medan jag stod där vid grinden gick det plötsligt upp för mig varför jag aldrig hade gjort annat än halvhjärtade försök med sommargyllingen. Längst inne i mig hoppades jag ju att den inte skulle dyka upp nu heller, att den hade lämnat Järvafältet för gott.

För hur praktfull och gyllengul den än skulle vara, hur vackert flöjten än skulle låta, skulle det inte kunna mäta sig med bilden jag målat upp för mitt inre. Drömmen om gyllingen är starkare än vad ett verkligt möte någonsin skulle kunna bli. Tror jag i alla fall.

Tomas Bannerhed