”Fler behöver ta ställning för naturen”

Den nyligen avslutade licensjakten på fem vargfamiljer avslöjar något om svenskens karaktär.

På ena sidan har vi en mindre skara människor, ofta boende utanför tätorter, som på sociala och traditionella medier utmålar vargen som roten till allt ont och det stora hotet mot livet på landsbygden. Dessa är ivrigt uppbackade av landsbygdsminister Peter Kullgren (KD)  och vice statsminister Ebba Busch (KD) som kallar det fyrbenta rovdjuret för ”hot mot landets livsmedelsproduktion” och insinuerar att föräldrar inte vågar lämna barnen på busshållplatsen.

På andra sidan har vi de så kallade värnarna som vill freda vargen från jakt eftersom den svenska vargstammen är kraftigt inavlad och är klassad som starkt hotad av Artdatabanken. De anför också vargens viktiga funktion som toppredator i den biologiska mångfalden där den hjälper till att reglera mängden klövvilt, vilket minskar antalet viltolyckor och betesskador inom skogs- och jordbruket.

Debatten är glödhet men i verkligheten är frågan exceptionellt marginell. Sverige har färre än 375 vargar där varje varg har stått för färre än ett angripet får per år i snitt under tre års tid, vilket är ytterst lite i sammanhanget eftersom det finns omkring en halv miljon får i landet. Av dessa slaktar människan närmare hälften årligen.

Vargens skador på livsmedelsproduktionen motsvarar alltså 0,07 procent av alla får, något som påvisar att landsbygdsministerns påståenden i allra högsta grad är en hyperbolisk överdrift. Även vice statsministern kan omöjligen underbygga sina påståenden eftersom det saknas någon nedskriven incident där en viltlevande varg skadat en människa.

Älgar har dödat flera svenskar under det senaste århundradet, men det verkar inte skapa rubriker på samma sätt som vargen.

I Italien lever cirka 3 500 vargar och i Spanien omkring 2 500. Många europeiska länder har mycket större vargstammar än Sverige och dessa tar dessutom avsevärt fler får än de svenska vargarna, men av någon anledning är det på våra breddgrader som varghatet förankrat sig. Vad beror detta på?

I Italien säljs det ostar vars logotyp har tassavtryck från varg på förpackningen. Fastän det finns oerhört mycket fler vargar per capita och kvadratkilometer i detta sydeuropeiska avlånga land är vargarna accepterade som en naturlig del i landskapet. Toleransen är stor och huserar till skillnad från hos oss i det breda sociala och tvärpolitiska landskapet.

Genomsnittssvensken beskrivs ofta som en fördragsam individ som inte vill sticka ut och gärna undviker att ta öppen ställning. Under ytan visar dock kontinuerliga opinionsundersökningar att en stor majoritet av svenskarna vill ha både livskraftiga populationer av varg och att vi ska följa internationella bestämmelser för hotade djur.

Avsaknaden av den breda massans öppna opinion bland svenskarna har gjort att en av de extrema sidorna, i form av jaktintresset genom sina förbundsorganisationer, har drivit Sverige till att bli en internationell knutpunkt för troféjakt. Flera hundra utländska troféjägare tar sig årligen till landet för att skjuta hotade arter som varg, björn och lodjur och jägarförbunden lobbar framgångsrikt för att internationella restriktioner på import och export av troféer ska skrotas.

Samtidigt har antalet svenska rödlistade däggdjur och fåglar på bara 20 år ökat med 50 procent, från 90 till 135 arter. Av dessa jagas tolv arter, trots att de alltså är upptagna på rödlistan.

Och jägarförbunden arbetar med stöd av årliga statliga bidrag i mångmiljonklassen för att fler rödlistade arter ska få jagas. De senaste två åren har över hundra tusen rödlistade djur dödats i jakt.

Mitt i allt detta har Sverige blivit en drivande kraft där vi bland annat var ett av sex länder som röstade nej till EU:s lag om att restaurera 20 procent av naturen. Enda anledningen till att lagen trots allt gick igenom var att Österrikes miljöminister i sista stund valde att gå emot sin regering och stötta naturrestaureringslagen.

Det kurage som den österrikiske ministern visade kan förhoppningsvis inspirera oss nordbor att börja ta mer ställning för naturen och dess fauna. För om vi inte gör det kommer vi nämligen att riskera förlusten av långt fler arter än vargen.

Misha Istratov, vd på Elithus AB och skribent inom hållbarhet