Framtiden behöver oss alla

Arvet berättar om knogarnas hårda slit, om jorden och djuren och arbetets helighet.

Jag ser på mina mjuka fingrar som smattrar över tangentbord, håller varsamt i penslar och tänker: borde jag skämmas?

Arvet berättar om politiken, gerillakrigföringen och kampen.

Jag ser på diskberg, förskoleblanketter, bipacksedlar och blöta badkläder och tänker: någon annan dag.

Nyheterna berättar: Värmeböljor! OS i Paris! Skogsbränder! Kungafamiljen! Översvämningar!

Reklamen berättar: Ta tre, betala för två! Elbil! Chartersemester! Ekologisk hudvård! Hemmapool!

Jag ser på ord och handlingar; tankar och tv-tablåer och tänker: jag vill be någon hålla käften, jag vet bara inte vem.

Makthavarna berättar om civil olydnad som extremism, som hot mot nationen, hot mot demokratin. Om satsningar på flyget, vapenexport, sänkta skatter på fossila drivmedel och hyggesbruk som klimatåtgärd.

Jag ser på deras malande käkar, deras fulla fickor, stängda ögon, svarta tungor, och tänker: hur tillåter vi detta?

Mänskorna berättar om fakta, statistik, intellekt, rationalitet.

Socialpsykologin berättar om känslostyrning och flockbeteenden, confirmation bias och affektteori.

Jag lyssnar till bilderna, tonerna, kropparnas rörelser, monologerna, vävarna och tänker: om vi förmår att tala på känslors språk så är det endast genom detta.

Klimatförnekarna berättar om solens naturliga uppvärmning, kallar mig snöflinga från bakom flimrande skärmar.

Jag blundar, försöker trampa vatten i hopplöshetens hav och tänker: på ironin i att kalla oss snö när värmerekorden avlöser varandra.

Björn Söder berättar att konservatismen förklarar kulturkrig mot ”den dekadenta vänstern”.

Jag ser på saldot på mitt företagskonto, ansökningsavslagen i min inkorg, skärsåren i de offentliga kulturbudgetarna och tänker: att totalitära krafter alltid slagit först mot fri kultur och oberoende journalistik,
bläddrar igenom rabatthäftena från livsmedelsbutiken.

Mitt barn berättar om allt hon vill bli när hon blir stor – astronaut, frisör, poet.

Jag ser på henne och tänker: älskade unge, vilka vägar kommer ännu vara farbara när du är vuxen?

Ni berättar: dina dikter får mig att känna mig mindre ensam, De ger mig kraft och hopp.

Jag ser på er, ser mig själv genom era ögon och minns mitt varför.

Klimatjuristen Gus Speth berättar att de främsta miljöproblemen inte är förlust av biologisk mångfald, eko- systemkollaps och klimatförändringar – de främsta miljöproblemen är själviskhet, girighet och apati; det vi behöver är andlig och kulturell transformation.

Jag ser på er som skapar; dansar, målar, skriver, sjunger, leker, hoppas och tänker: i er är förändringen.

Kapitalismen berättar om individens ansvar och en evig tillväxt.

Jag ser på forskarna, fältbiologerna, politikerna och aktivisterna, konstnärerna, dansarna och poeterna och tänker: framtiden behöver oss alla.

Toni Cade Bambara berättar att konstnärens roll är att få revolutionen att kännas oemotståndlig.

Jag ser spegelbilden djupt i ögonen och säger: fortsätt.