Hönsen betalar priset för vår billiga mat

Ingen har väl missat att Sveriges största äggproducent fick avliva sina nästan två miljoner höns under förra året på grund av salmonella. Från denna enda anläggning kommer alltså normalt mer än en femtedel av de ägg som produceras i Sverige. Det är lätt att förstå den risk som sådan storskalighet utgör för hållbarheten i vår livsmedelsförsörjning, men hur är det för djuren själva att vara kuggar i den industriella matproduktionen?

Frågan ställs kanske allra mest på sin spets inom kycklinguppfödningen. I Sverige slaktas årligen drygt 100 miljoner kycklingar för köttkonsumtion. Under ett år kan bortåt en miljon kycklingar passera en vanlig uppfödare.

Många är nog inte medvetna om att dagens slaktkycklingar är ett helt annat djurslag än de äggproducerande värphönsen. De tillhör samma art men avelsföretagen har jobbat hårt och lyckats få fram varianter av höns som blir slaktfärdiga på rekordtid. Det tar 35 dagar från kläckning, då kycklingen väger omkring 50 gram, tills den når två kilo och är mogen för slakt. Värphönsen har i stället avlats till att lägga ett ägg om dagen, men de växer å andra sidan inte tillnärmelsevis så snabbt som slaktkycklingarna.

Ett resultat av den här intensiva aveln, som bedrivs av några få multinationella företag, är att man i dag kan köpa kyckling och ägg i butiken till ett lägre pris än någonsin tidigare. Men det är djuren som betalar priset för utvecklingen.

Läs också: Inte bara hållbart i miljömärkta butiker

Hönan – ett intelligent djur

Höns har ett oförtjänt rykte om sig att vara virriga och ointelligenta. Inget kunde vara mer felaktigt. I naturen är förfadern, det röda djungelhönset, en av mycket få fåglar som lever i livslånga familjegrupper. Och trots att det är 8 000 år sedan människor först domesticerade hönsen har deras grundläggande beteende knappt förändrats.

En värphöna eller kyckling har i stort sett samma vanor och behov som sina förfäder. De behöver sitt dagliga sandbad för att rengöra fjädrarna och vill ha sovplatser högt ovan mark för att lindra den nedärvda, instinktiva oron för nattliga rovdjur. Om de har möjlighet ägnar de hela dagarna åt att leta efter olika sorters föda, allätare som de är. Framför allt behöver de varandra, helst i form av en liten, stabil flock.

Familjeflockarna i det fria håller ihop livet ut i ett avgränsat revir och hönsen har stabila relationer till alla andra i flocken. Det är vanligt med vänskapsförhållanden där vissa föredrar att umgås lite extra intensivt. Flocken samarbetar om att leta efter mat och hålla utkik efter faror.

Hönsens känsloliv är välutvecklat, de har ett komplext språk och de är verkligen inte dumma. Exempelvis har en nykläckt kyckling god förmåga att räkna, jämföra antal och addera och subtrahera mängder upp till omkring 15. Tuppen har en speciellt viktig roll i flocken, han är den främste vakthållaren och lockar till sig de andra så snart han hittar något särskilt gott att äta.

Läs också: Fondbolag pressar svenskt palmoljebolag

18 fåglar på varje kvadratmeter

Det här sociala livet har hönsen ingen större möjlighet att få utlopp för i den industriella uppfödningen. Värphönsen hålls tiotusentals i varje stallavdelning, upp till nio per kvadratmeter, utan en chans att utveckla relationer till andra. Och några tuppar finns inte. De avlivas direkt efter kläckningen på de storskaliga kläckerierna.

Slaktkycklingarna hinner bara bli jättebebisar under sitt korta liv. De väger visserligen som en fullvuxen värphöna när de slaktas men är ändå inget annat än kycklingar och i naturen skulle de vid den åldern fortfarande förlita sig helt på sin mamma för skydd och för att hitta mat. Med 18 fåglar hopträngda på varje kvadratmeter i stallet är det inte mycket till socialt liv de hinner med innan de samlas in och körs till slakteriet.

”Går hungriga genom hela livet”

Den oerhörda tillväxten hos slaktkycklingarna är också orsaken till ett av de mer okända djurskyddsproblemen inom matproduktion. Föräldrarna, liksom far- och morföräldrarna till de djur som slaktas och konsumeras, har samma genetiska programmering för snabb tillväxt som konsumtionsdjuren.

Därför hålls de på en svältkost bestående av ungefär en tredjedel av vad de skulle äta om de hade fått välja. Annars växer de helt enkelt till döds. Hundratusentals avelsdjur går därför hungriga genom hela livet, med stora risker för stress och beteendestörningar som följd.

Hönsen och kycklingarna är kanske de mest uppenbara exemplen på hur djuruppfödningen har passerat rimliga biologiska gränser. Men det finns mycket annat som förskräcker. Griskultingar skiljs från sin mor mellan tre och fyra veckor efter födelsen för att suggan ska kunna bli dräktig på nytt så fort som möjligt. I det fria skulle de fortsätta dia tills de var uppåt 20 veckor. Kalvar tas från kon direkt efter födelsen så att mjölken ska kunna användas för vår egen konsumtion. Vad kon och kalven upplever tar man ingen större hänsyn till.

Läs också: Jämn kamp mellan te på lösvikt och påse

Måste vänja oss vid dyrare mat

Uthållig matproduktion måste rimligen tillvarata djurens välfärd även om maten blir dyrare. Kanske får vi acceptera att lägga en större del än dagens dryga tolv procent av vår konsumtion på livsmedel.

Vad hände då med de nästan två miljoner värphöns som avlivades på en enda besättning
till följd av ett salmonellautbrott? Jo, samma sak som med de övriga cirka fem miljoner som avlivas under året för att de enligt äggindustrin blivit olönsamma vid omkring 16 månaders ålder. Eftersom de i princip inte används till mat – vi har ju billigt kycklingkött – räknas de helt enkelt som avfall och bränns i biogasugnar eller blir foder till danska minkar.

Inte direkt en långsiktigt uthållig matproduktion om någon frågar mig.