Hoppet för demokratin

Kanske lever vi i en brytningstid. Sedan andra världskriget har vi levt med förväntningarna om att allting alltid ska bli bättre. Det var då den stora accelerationen tog vid och den ekonomiska tillväxten tillsammans med alla former av resursförbrukning sköt i höjden. Med olja i tanken körde västvärlden mot en aldrig tidigare skådad materiell standard.

Visst har det hörts röster om att det inte skulle fungera för alltid. Rachel Carson varnade 1962 i sin bok Tyst vår när bekämpningsmedlen sprutades urskillningslöst på de amerikanska åkrarna. Och 1972 varnade Donella Meadows och hennes kollegor för civilisationens kollaps i rapporten Tillväxtens gränser. Men även om dessa böcker uppmärksammades inom vetenskapen och miljörörelsen förbisågs varningarna i samhället i stort. Efter finanskrisen 2008 började den här utvecklingen ifrågasättas kraftigare. Den amerikanska teknikhistorikern Rosalind Williams har beskrivit det som ett läge när ”historien inte fungerar som den brukade”, och historien verkade krascha tillsammans med Lehman Brothers. Framgångssagan tog slut när miljoner människor förlorade jobben.

Demokrati i kris

Detta har bidragit till att vi har en demokrati i kris, där auktoritära nationalistpartier, som ifrågasätter såväl fria medier som ett oberoende rättsväsende samtidigt som de hetsar mot minoriteter, har vuxit i styrka. Partiernas nationalistiska, antifeministiska retorik har tilltalat många, framför allt män, som har känt hur framtidslöftet bröts i och med den ekonomiska krisen.

Samtidigt har klimatkrisen blivit värre. Sedan FN:s ramkonvention för klimatförhandlingarna antogs 1992 har de globala utsläppen ökat med 60 procent. För att klara Parismålen krävs nu att utsläppen halveras till 2030 samtidigt som vi bygger ut och skalar upp tekniker för negativa utsläpp. Utan negativa utsläpp, och om vi anammar rättviseprincipen som är inskriven i Parisavtalet – nämligen att länderna med de största historiska utsläppen ska gå före – behöver Sveriges utsläpp minska med 15 procent årligen. Det är en hastighet som bara kan jämföras med när Sovjetunionens industriella imperium kollapsade i början av 1990-talet och öststaternas utsläpp gick ner med 40 procent på några år.

Hotar manlig identitet

En så snabb omställning är ett hot mot en traditionell manlig identitet, där både biffen och bilen är central, något som de auktoritära nationalistpartierna utnyttjar. Det vi ser i vår forskning är hur partierna konsekvent motsätter sig en klimatpolitik som innebär utsläppsminskningar i hemlandet. Antingen genom att förneka att klimatförändringarna är ett problem, såsom tyska AFD eller brittiska Brexitpartiet och till viss del Sverigedemokraterna, eller genom att anamma en ekonationalism såsom franska Nationell samling. Marine Le Pens parti vill visserligen göra sig oberoende av importerade fossila bränslen, men är skeptiskt till internationella samarbeten. Partiets nyvalda EU-parlamentariker Jordan Bardella hävdar att ”gränser är miljöns bästa allierade, det är med dem vi kommer att rädda planeten”. Det här är en klimatpolitik som ska rädda den egna nationen och det egna folket, men som struntar i att utsatta människor i fattigare delar av världen kommer att drabbas värst av klimatkrisen, trots att de har minst skuld i frågan.

Denna ekonationalistiska inramning är någonting som vi kan få se mer av. Efter EU-valet kritiserade AFD:s ungdomsförbund moderpartiet för att förnekelsen skrämde bort unga väljare. Om partiet omprövar sin politik är det sannolikt att det väljer samma väg som Nationell samling.

Medan demokratin hotas av de auktoritära nationalistpartierna har den också setts som otillräcklig av vissa som vill se skarpare klimatmål. Det främsta exemplet är kanske filosofen Torbjörn Tännsjö, som länge har argumenterat för att vi behöver ett globalt parlament för att hantera klimatförändringarna, men som i en artikel i DN Kultur inför klimattoppmötet i Katowice 2018 argumenterade för att enda chansen att lyckas med en tillräckligt snabb omställning är en global despoti.

LÄS MER: Karin Kali Andersson: ”Ensam är inte stark”

Argumentet är ett desperat utrop i desperata tider, men som inte kommer att leda oss rätt. Framför allt för att det inte går att enbart driva omställningen uppifrån, även om det skulle finnas ett globalt parlament. Ekonomen Ellinor Ostroms forskning visar tydligt hur lokalsamhällen kan hushålla med resurser, men två av kraven för att det ska fungera är dels att invånarna känner sig delaktiga i processen, dels att de har någon form av självstyre som erkänns av högre beslutsinstanser.

Parallellt med att auktoritära nationalistpartier har vuxit har också klimatrörelsen gjort det. Även Greta Thunberg och hennes generationskamrater ser att framtidslöftet har brutits, och för dem handlar det inte om huruvida de kommer att få njuta av ständigt ökande materiell välfärd, utom om det över huvud taget kommer att finnas fungerande ekosystem för dem och deras barn. Greta Thunberg har åkt från parlament till parlament och påpekat att inga av dem har gjort i närheten av tillräckligt för att bromsa klimatförändringarna. Den rörelse hon har varit med och skapat, som nu samlar miljoner människor världen över i globala strejker, ger politikerna mandat att göra det. Det ger hopp för både demokratin och omställningen.

Som doktorand på Chalmers undersöker Kjell Vowles kopplingarna mellan klimatförnekelse och högernationalism.