På Furillen domineras lufthav och ljudbild av hussvalor. Foto: Getty
Bland hussvalor och stadsjeepar på Furillen
På gotländska Furillen kvillrar sånglärkorna oförtröttligt, allt oftare till ackompanjemang av stadsjeeparnas mullrande.
Nej, en svala gör kanske ingen sommar – men hundratals som hela tiden är på vingarna precis där man hyrt sitt hus kan faktiskt göra det. Aldrig förr har jag varit på en plats där både lufthavet och ljudbilden så till den grad domineras av hussvalor. Men nu var det alltså dags, på Furillen utanför Gotlands nordöstra kust.
Dag efter dag och långt in på kvällarna höll de på med sin ständiga insektsjakt. Jag satt som ett barn på bio och bara tittade på dem där de for kors och tvärs högt i det blå, fladdrande fram eller seglande i långa bågar, och jag lyssnade till det egenartade himlabubbel som uppstod av deras eviga bjippande och bjebbande.
Men varför just här?
Inte bara hussvalorna
En dag gick vi vägen ner mot havet för att se om blommorna hade repat sig efter fjolårets ökentorka, och det hade de. Markerna var översållade med blåeld och gulmåra, tulkört och knappstånds, solvända och cikoria. Och vi hade inte hunnit så långt förrän frågan om svalorna fick sitt svar. I kalkstensklinten som gröpts ur av vågor och väder hade de hittat en perfekt miljö för sin stora koloni, och deras murade bon smälte så fullkomligt in i den lergrå bergväggen att det hade varit omöjligt att få syn på ett endaste av dem om det inte varit för att ungarna surrade och pep i ett och föräldrarna ideligen kom farande med mat i näbben.
LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet
Och det var inte bara hussvalorna – kortrumpor även kallade – som trivdes i trakten. Trots att sommaren började bli sen kvillrade sånglärkorna oförtröttligt i skyn och grönfinkarna var som i extas där de satt i sina trädtoppar och bubblade och visslade och blåste ärtpipa om vartannat, sög drillarna ur strupen och lät dem falla som pärlregn till marken.
En kväll kom uven. Vi hade gått ut för att kika på planeterna som stod så fint i söder, sett Jupiter och Saturnus med månar och ringar och allt, när en mäktig skuggfigur kom flygande ovanför tallarna. Visst, det var jätteugglan själv som närmade sig med vägvinnande vingslag. Jag stod som förtrollad och försökte formulera något om platsens ande när en skinande vit limousin plötsligt dök upp på grusvägen ner mot kalkbrottet där entreprenörerna har omvandlat den gamla fabriken till minimalistiskt lyxhotell ”för kreativa människor från hela världen”. Kontrasten mot berguvens ljudlösa flykt och det karga hedlandskapet omkring var så påtaglig att något började skorra och gnaga i mig, något med exploateringen av ön och vilka som ska lockas dit. De naturälskande cyklisterna med picknickkorg ser man inte så många av längre, nu är det stadsjeepsfolket som väller in för att ta selfies framför slagghögarna och lastkranen.
Återstår bara för en gammal bakåtsträvare som jag att hoppas att även de kan få någon behållning av Furillens fantastiska flora och fågelliv, men det verkar onekligen som att de är mer intresserade av sig själva och sina prylar än av hur det ska gå för de havsörnar, hussvalor och berguvar som också bebor ön.
