Hur hittar flyttfåglarna egentligen tillbaka?

Fågelflyttningen har fött frågor, bidragit till myter och väckt vår förundran så länge vi vet, kanske i alla tider, ungefär som stjärnhimlen, åskan och månen.

Redan Plinius den äldre grubblade i den snart tvåtusen år gamla och smått fantastiska Om fåglarna en hel del över de bevingade vännernas plötsliga försvinnande och lika plötsliga återkomst. Boken ingick i hans naturalhistoria och blandar faktiska och kärnfulla iakttagelser med så uppenbara stolligheter att den också kan läsas som en illustration över människans oändliga fantasi. Till exempel påstås det att vaktlarna ofta slår sig ner på segel i sådana mängder att de kan sänka fartyg, att hägrarna lider så att de gråter blod vid parningen och att tranorna för krig mot pygméer.

Samtidigt ger boken en fascinerande bild av hur vi, eller i varje fall medelhavsmänniskorna, såg på fåglarna under det första århundradet av vår tideräkning. Och beskrivningarna av näktergalens sång och rapphönans kärlekslust är en ren fröjd att läsa.

LÄS porträttintervjun med Tomas Bannerhed.

När det gäller fågelflyttningen förblir dock den världsberömde naturalhistorikern ofta svarslös: ”Varifrån storkar kommer och vart de beger sig är hittills okänt. Ingen har sett en flock storkar bryta upp, och det sägs att de aldrig anlänt någonstans annat än om natten.” Om gökens återkomst har han i alla fall en hypotes, om än dåligt belagd: ”Göken tycks uppstå ur en hök. Den dyker upp på våren och försvinner vid den tidpunkt då hundstjärnan stiger på himlen.”

Numera vet vi, tack vare särskilda ljusmätare som kan fästas på fåglarna, att den älskade kucku­fågeln varit i västra Centralafrikas regnskogar över vintern, och att åtminstone de sydsvenska gökarna flyttar i ögleform: de tar en ostligare rutt ner genom Afrika (över Tchad) och en västligare på vägen tillbaka nu i april (Nigeria–Mali–Algeriet), allt för att optimera matmöjligheterna får man förmoda.

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet.

Hur de sedan kom på det, och hur sådana beteenden förs vidare – särskilt med tanke på att gökungarna flyttar utan sina föräldrar och har vuxit upp hos helt andra arter – kan man ju ägna några timmar åt att fundera över om man inte har något bättre för sig.

När naturens ljud var de enda

Och medan jag gör det kommer jag att tänka på de där majdagarna jag tillbringade vid en myr i den estländska obygden för ett par år sedan. Palupõhja heter platsen och räknas som Estlands största våtmarksområde, och så många gökar och näktergalar som jag hörde där hade jag nog inte hört sammanlagt i hela mitt liv tidigare. De hade precis anlänt och verkade som tokiga av vår, och tillsammans med rödvinge­trastarnas fallande flöjt och enkelbeckasinernas egendomliga himlabräkande blev det en fågelmusik jag aldrig hört maken till.

Möjligen hade jag heller aldrig varit så långt från civilisationen tidigare, slog det mig, och tanken föddes att det kanske var ungefär så här den förhistoriska människan upplevde fåglarna, i en tid när naturens egna ljud var de enda, inte så mycket som ett gnissel framkallat av människa fanns att höra.

Då, när vi kanske inte visste så mycket om fåglarna men upplevelsen av dem var desto starkare.