I själens mörka natt

– Jag hatar att jag är människa!

Den unga kvinnan i Fridays For Futures fredagsstrejk säger det spontant sedan hon har lyssnat på ett utomhusföredrag om utdöende arter, på Mynttorget, 2019. Och jag rycker till och tänker förnumstigt att så ska man väl inte se det. Men samtidigt förstår jag sannerligen hennes reaktion.

Hur ska vi, praktiskt och känslomässigt, hantera och omfatta det som håller på att ske? Hur kan man släcka en storbrand när man själv är en av lågorna, hopplöst insnärjd i ett system som tycks hjälpa oss att leva ett gott liv, medan det på samma gång tar kål på själva livsbetingelserna? Vi är den art som utrotar andra arter, vilket innebär att vi i slutänden – som kanske är ­närmare än vi tror – utrotar oss själva. Nyligen såg jag David Attenboroughs film ­Extinction, som förklarar detta på ett vis som tydligen chockar, och förhoppningsvis väcker, många som ser den.

Det kan behövas, för ofta tycker folk att de aktivister som kämpar för klimat och miljö överdriver. Eller borde använda mer höviska sätt att protestera på. Inte, som rörelsen Extinction Rebellion, blockera gator, inte göra så att folk riskerar att komma försent till jobbet.

Och den reaktionen kan man också förstå; den är bara ytterligare ett tecken på hur insnärjda vi faktiskt är: vem vill missköta sitt jobb i dagens läge?

Förvåningen är äkta

Kanske begriper folk verkligen inte. Ett videoklipp som cirkulerat på Facebook återkommer ständigt för mig. Det är en dialog mellan en Extinction Rebellion-demonstrant och en vänlig men förbryllad ung polis. Demonstranten säger till polisen: ”Gå till din chef! Se till att din arbetsplats är informerad och engagerad i klimatfrågan, att de är insatta och stödjer oss! Det är illa, snart är det försent, vi måste sätta politikerna under press! Gå till din chef!”

Den unga polisen har huvudbry, han förstår inte hur hon menar: ”Min chef, varför det? HAN kan ju inte hållas ansvarig för klimatkrisen?” Förvåningen är äkta, han har sitt jobb att tänka på, vill inte se vad hon menar, kan eller orkar inte se den större bilden.

Samtidigt kan han mycket väl vara en av dem som, ”nu i coronatider” har skaffat sig ett nytt och positivt förhållande till närbelägen natur.

”Folk upptäcker Naturen, då blir de mer miljömedvetna!” utbrister en av mina Facebookvänner i en diskussion under ett inlägg där jag ställer mig frågan om alla de rapporter och upprop om miljö och klimat som jag och andra lägger ut, faktiskt har någon inverkan på opinionen. Skapar de kanske bara mer hopplöshet? Orkar ”folk” ens läsa dem?

Bättre att skapa engagemang genom att lägga ut bilder på vacker natur, anser någon. Och någon tredje påpekar att sådant kanske mera invaggar ”folk” i en känsla av att det inte är någon fara. För skogarna, sjöarna, ekosystemen.

Och alla vi som är inblandade i diskussionen har säkert en gnagande känsla av att vi inte heller gör tillräckligt, vad vi än gör. Vi är också ”folk”.

Förmår folk ha två perspektiv samtidigt? Kan man njuta oreserverat av fotona av de vackra naturscenerierna OCH vara helt medveten om hur hotade de är?

Inte bara genial och kärleksfull

Ytterligare en dubbelhet: kan man oförtrutet göra allt man kan för att påverka, för att försöka rädda klimat och biologisk mångfald – fast man någonstans misstänker att allt ändå kommer att gå åt helvete? Detta eftersom människan inte bara är genial och kärleksfull, utan också maktlysten, kortsiktigt tänkande och omedveten om sammanhang. Det är alltid de maktlystna som vinner. Så det går käpprätt åt helvete i alla fall. Det är helt enkelt för sent.

I just en sådan själens mörka natt tror jag att många medvetna personer, även aktivister, allt oftare befinner sig, även om de har en känsla av att sådant inte bör nämnas.  För nämner man det, får man lätt en känsla av att inbjuda till ännu mer omedvetenhet och vårdslöshet. Om allt ändå går åt helvete, tycker ”folk” väl att det bara är att festa på?

Hur kan man över huvud­ taget omfatta tanken på värstascenariot? Mycket tyder ju nu på att vi faktiskt kan vara på väg dit.

Flera sätt att skapa mening

När jag hamnar i den mörka natten, går min tanke ofta till Viktor Frankl, österrikisk neurolog, psykiater med mera, och de funderingar som kom till honom i koncentrationslägret där han inväntade sin förmodade död. De resulterade senare i boken Livet måste ha mening. Han såg flera sätt för människan att skapa mening, och ett var genom kontakt med andra människor. Kontakt­skapandet, den länkade blicken.

Jag föreställer mig sålunda hur en människa sitter mitt i katastrofen, mitt i dumheten och det ofattbara lidandet, med en annan människa, och de ser på varandra, de ser allt som inte går att hata i människan, det som kanske återstår när man har försökt rädda något och misslyckats. Kontakt, kommunikation, blick, gemensamhet, oförklarligt varande. Det miraklet är också Människan. Det får vi inte glömma. Även om sorg och vrede och hat är högst förklarliga reaktioner när vi inser allvaret i den nuvarande situationen.

Inger Edelfeldt är författare och konstnär. Hon är aktuell med romanen Om snö och guld (Norstedts) och en ny utställning på galleri Agardh & Tornvall i Stockholm i februari.