Inför helvetesgapet – essä av Jonas Gren

Det är människans tid på jorden. Antropocen. Nobelpristagaren Paul Crutzen har lanserat begreppet som ett förslag på den nuvarande geologiska epoken. Vår art utgör, enligt honom, den starkaste drivkraften till planetär förändring. Kraftigare än själva solen. Den tanken gör något med synen på tiden, särskilt framtiden.

Det här beskrev idéhistorikern Sverker Sörlin nyligen när han avslutade en artikelserie på DN:s kultursida om grön humaniora. Det viktiga med artiklarna om relationen mellan människa och planet ligger, anser jag, i själva mobiliseringen: känslan av ”nu händer det”. Breda lager av kulturutövare, antropologer, historiker och andra vaknar upp inför en ny, oskön värld. Inte bara det att samhällsutmaningarna förändras, men betydelserna skiftar. Innebörden av semesterflyg, köttsoppa och bilreklam blir en annan. Inte längre skapare av trivsel och bekvämlighet, men problem. Vardagen för de rikare skikten på jorden framstår alltmer som en gigantisk sammansvärjning av planetförstörelsemekanismer. Långsamt våld, kallas det av litteraturprofessorn Rob Nixon. Världens ekonomiskt privilegierade utövar detta i tid och rum utdragna våld mot människor, andra arter och jordsystemet som sådant.

Ronjas kamp

För sent, vill somliga hävda, har kulturens utforskare och utövare fått syn på det schakt som brutits upp mellan moderna människors livsstil och planeten. Det kan liknas vid Helvetesgapet hos Ronja Rövardotter, klyftan som vidgas av ett blixtnedslag natten då hon föds. Ronjas kamp handlar om att få vara med Birk, rövarsonen som föddes samma natt som henne, på andra sidan borgen. Vem är vår Birk på den andra, okända sidan?

Att det finns ett annat liv bortom Helvetesgapet visar forskningen tydligt. Elproduktion kan ske till hundra procent med sol, vatten och vind. Kollektivtrafik kan stå för nästan all persontransport. Människor kan dela på arbetet som behöver göras och ha mer tid att leva.

För att förstå varför så lite händer, när så mycket står på spel, tror jag – precis som Naomi Klein sade under sin medverkan i Skavlan – att vi måste prata om känslor. Upplevelserna av uppgivenhet, förtvivlan, meningslöshet. Studier visar att många av oss – och med ”oss” menar jag i de rika länderna – sitter fast i en gegga av socialt konstruerade emotioner. Det vill säga: så som folk omkring mig känner, kommer jag att känna. När kollegorna undviker ämnet, undviker jag det också.

Den planetära avgrunden

Få upplever samma beslutsamhet som Ronja Rövardotter när hon trotsar Helvetesgapet. Att skutta över den planetära avgrunden är ingenting som enskilda klarar. Inte ens en nation, eller världsdel. Birk på andra sidan befinner sig inte på replängds avstånd. Faktum är att de flesta inte ser någon Birk alls. Det är, för att tala med filosofen Friedrich Nietzsche, avgrunden som stirrar tillbaka på oss.

Vi som föddes under slutet av 1900-talet och början på 2000-talet ärvde en gigantisk livslögn. Luftslottet av kol, byggt till en början utan allmänhetens vetskap. I dag expanderande – exponentiellt – i full medvetenhet.

Detta är livslögnen: transporterna under produktionen av filmen Ronja Rövardotter; tillverkningen av kläderna som bars under inspelningen; videon och teven som jag använde för att se filmen; transporterna av kläderna, videon och teven som användes under åtnjutandet av filmen.

De moderna tingen är dränkta i olja, gas och kol. Människor ställer till med planetkaos genom till synes vardagliga aktiviteter.

Inte informationsbrist

Och i känslornas blockering avhjälps inte livslögnen med information. Sociologen Kari Norgaard har övertygande visat på mekanismerna bakom icke-engagemang i klimatfrågan. Saken är i grund och botten ganska enkel: eldning av fossilbränslen värmer planeten. Det vet i princip alla. Informationsbrist förklarar inte dödläget. Nej, skriver hon, det är känslorna. Meningslösheten när jag står inför det till synes oöverbryggliga gapet och försöker skapa en bro genom att putta ner grus med fötterna.

Vad människor saknar, skriver Norgaard, är emotionellt engagemang. Upplevelsen av att det jag – vi – gör har ett sammanhang, betyder något. Hur uppnå detta? Genom diffusa utfästelser om temperaturmål? Kanske. Jag tror att mellanmänskliga samtal är av större betydelse. Att se varann i ögonen. Fatta mod och tala om sorg, ilska, förlust, vrede, lust och hopp. Förmedla berättelser, värderingar och språk genom tal, text, sång, lek, skratt. Det vill säga: kultur.