Inte bara en grå fågel

En ovanligt vacker dag när vårkänslan börjar likna berusning och solen står så skarp över taken att man kan tro att den är ny för i år, lämnar jag det dammiga skrivbordet, tar med mig besöksstolen och en kopp kaffe och sätter mig utanför kontoret.

Det är gråsparvarna som lockar. De kvicka och tjippande livliga små. Här är de överallt – utspridda som livs levande lyckopiller bland de hundratals buskar som omger både den lilla parken och parkeringen mellan de pampiga 1800-talshusen på Nedre Kungsholmen.

Jag som gick och ojade mig i veckor när jag insåg att jag skulle bli tvungen att byta kontor, lämna himlavyn på fjärde våningen för en betydligt mer jordnära tillvaro på andra sidan gatan. Jag hade ju trivts så bra där uppe i det blå, haft silltrutar seglande utanför fönstret och kunnat följa kråkorna som släppte valnötter mot asfalten för att komma åt den hett eftertraktade fruktens fleromättade fett.

Men det jag inte visste när jag luftade mitt missnöje inför flytten var att jag skulle få en gråsparvskoloni som närmaste granne – och mötas av deras uppiggande tjipp, tjipp så fort jag kom utanför dörren.

Så här års, när solen värmer ordentligt på dagarna, kokar hela snöbärshäcken av sparvtjatter, och det är inte utan att man börjar fundera på vad allt det där kan betyda, allt detta tjippande som sorlar och pågår utan uppehåll.

Nyss flög ett helt gäng upp och satte sig ovanpå de formklippta buskarna, sitter lite lagom utspridda och knycker nervöst med huvudet, hoppar från gren till gren, fladdrar ner på marken och är strax uppe igen. Plötsligt far de i väg till andra sidan cykelvägen och börjar picka och plocka efter några gräsfrön eller vad det nu kan vara – tills de lyfter på nytt, alla på en gång som om de hört ett skott.

En del svänger bort till vattenpölen för att ta sig ett dopp, några sprider ut sig i hasselbusken som blivit stor som ett träd, medan andra flyger upp till de översta fönsterblecken och kollar läget. Men snart är alla tillbaka i häckens skyddande virrvarr, möjligen varnade för hök på sparvspråket jag inte förstår.

Det är något förtjusande med de här fåglarna och deras sociala liv och vardagsbestyr. Dessutom kan man vara säker på att de alltid är här, som en pålitlig kompis när man behöver lite sällskap.

Ändå är det som om de inte fanns. Gråsparven måste vara landets mest förbisedda fågel, arten som alla har sett men ingen bryr sig om – förutom poeterna då, som ju ofta ser det vi andra går förbi.

Kråkan lär för övrigt vara den fågel som förekommer mest i svensk poesi, men även gråsparven har fått sin beskärda del, av Werner Aspenström till exempel. I dikten ”Kvitterbusken” konstaterar han att den osedda fågeln ”har ett stort projekt på gång: leva en dag till och en natt till och en dag till”.

Ett livsprojekt så gott som något med andra ord.