Steglitsen – en dröm för nybörjarskådaren. Foto: Getty Images
Inte som alla andra
I tider av pessimism, när människan visat sig från sin värsta sida, kan fågellivet erbjuda lättnad och tröst. Steglitsen är en krabat som jämt gör mig på gott humör – faktiskt även en vår som den här.
Det är något livfullt och pinglande glatt över den brokiga finken med det konstiga namnet, fågeln som låter ungefär som den ser ut. Jag hinner inte mer än kliva av bussen förrän jag hör steglitserna från lönnarna borta vid kyrkan: en sång så omväxlande, munter och kvick att ett leende sprider sig över ansiktet även om vårvinden är snål.
Jag går in på kyrkogården och ställer upp kikaren en bit bort, får in fågeln i fokus. Undersidan är flammande brun och vit, varm i tonerna och fluffig som en kattpäls, vingbanden klargula som påskfjädrar, och så det märkligt högröda ansiktet, som om fågeln höll på att koka över av ilska eller hade kört huvudet i en målarburk.
I novellsamlingen ”Kristuslegender” skriver Selma Lagerlöf: ”Det var då, som det hände en dag, när Vår Herre satt i paradiset och målade fåglarna, att färgen tog slut i Vår Herres färgkoppar, så att steglitsen skulle ha blifvit utan färg, om inte Vår Herre hade torkat af alla penslarna på hennes fjädrar.”
Det är en träffande bild. Kombinationen av rött, vitt, svart, brunt och knallgult är på något vis osannolik och gör samtidigt steglitsen till en dröm för nybörjarskådaren, som för en gångs skull kan artbestämma en fågel utan att behöva få samvetskval hemma på kammaren. Steglitsen liknar helt enkelt ingen annan. Och skulle man ha svårt att få syn på den när träden har lövats, lockar den för säkerhets skull med sitt namn: ste-glitt, ste-glitt, ste-glitt.
Om det nu ligger till så, att fåglarna i begynnelsen samlades för att dela upp allt ätbart mellan sig, föll lotten för steglitsens del på tistlar och kardborrar. Ingen höjdare kan tyckas, men även den taggigaste tistel har fruktkorgar i toppen, och där klänger fågeln sedan runt och plockar frön ur fjolårsståndarna med sin breda och tillspetsade näbb. ”Tistelätare” heter den förresten, på de lärdas språk.
Steglitsen gillar öppna, trädrika landskap, betesmarker och fruktodlingar, gärna vid något vatten och kanske allra helst i Mälardalen, och 2000-talet har varit en ljus period i dess historia. I Sverige har antalet steglitser ökat med mer 600 procent sedan millennieskiftet och börjar nog närma sig 50 000 par.
Att den färggranna finken med det knallröda ansiktet har tilltalat många människor genom historien är inte så konstigt, och medan jag står och följer den i min kikare kan jag för en stund nästan förstå alla dem som hållit steglitsen som burfågel. Vad mer kan man begära av ett husdjur än exotisk färgprakt och uppiggande sång.
Så lämnar jag kikaren och går och sätter mig på en bänk mellan gravstenarna och bara lyssnar. Hör steglitsernas muntert vårklingande strofer och känner en värme sprida sig i mig, som av kärlek. Om man nu kan säga så i dessa tider om något så trivialt som en liten fågel.
