”Jakt är både roligt och nödvändigt”

I ett filosofiskt perspektiv kan man alltid ifrågasätta nödvändigheten och om det finns ett behov av jakt. Carl-Gustaf Thulin har i sitt debattinlägg rätt i många perspektiv, men diskussionen behöver breddas.

När han skriver att jakt inte behövs antar han ett ganska snävt perspektiv som exkluderar människans närvaro och påverkan på landskapet, samt vårt samlade behov av jordbruks- och skogsprodukter. Att dessa måste produceras till låga priser för att passa in i en global marknad.

Han beaktar inte heller hur produkterna har blivit en viktig del av omställningen till ett grönare samhälle och säkerställa en levande landsbygd. Människan ställs i resonemanget vid sidan av naturen – inte i naturen där vi hör hemma.

Kan naturen förvalta sig själv, när den samtidigt påverkas av människan? Det kan den nog till en viss gräns, men ofta på bekostnad av någon eller något.

Vill vi ha en situation där exempelvis lodjur svälter eftersom bytesdjuren blivit för få, eller där klövvilt gör jord- och skogsbruk omöjligt? Olika ideologiska synsätt – där ingen har helt rätt eller fel – ställs mot varandra.

Går det över att bortse från att människans brukande av naturen förbättrar förutsättningarna för vissa viltarter och försämrar för andra? Kan man blunda för att brukandet skapar förutsättningar till större klövviltstammar än det annars skulle finnas? Kan man bortse från de negativa konsekvenser viltet kan orsaka skogs- och jordbruk och därmed också samhället?

Får man en korrekt bild av problemet när människans behov och samhällets önskemål inte finns med i diskussionen? Kan man i den kontexten – med trovärdighet – hävda att viltförvaltningen inte behövs?

Nej, i ett modernt samhälle med hårt brukade landskap behövs bredare perspektiv och en större förståelse på hur viltets förutsättningar förändras utifrån vårt brukande – samt även beakta samhällets och människans behov. De orörda vildmarkerna där ekosystemen inte påverkas saknas nästan helt i landet. Detta är sorgligt.

Därför får inte debatten förenklas till något som – tyvärr – måste beaktas som ett undantag. Den filosofiska debatten behöver utgå från en komplicerad verklighet med alla dess perspektiv.

Jakt är roligt. Där är vi överens. (Men blanda inte ihop detta med nöjesjakt, som används för att för skuldbelägga jägare).

Ingen vill väl frivilligt lägga ner massor av tid och pengar på något som man tycker är tråkigt? Men även här blir resonemanget för smalt.

Det går inte att förenkla jägarkollektivet till några få stereotyper. Viljan och drivkraften att jaga ser olika ut beroende på vem man frågar. Anledningen varierar över landet och förändras under livet.

Den genomsnittlige jägaren fäller 1,28 klövvilt per år. Jägaren lägger ofta ner mycket tid på sitt intresse. Han/hon jagar ungefär 20 dagar, är på skjutbanan många gånger, röjer pass och bygger torn, utför viltvård, tränar jakthundar, inventerar vilt och mycket annat.

Varför jagar då en del människor? Ganska många undersökningar har kommit fram till att det finns en stor spännvidd på svaren, där ytterst få lyfter fram viljan att skjuta djur. I stället framhålls social samvaro, få ett naturligt kött, jakthunden, närheten till naturen, spänning och upplevelser som viktiga beståndsdelar.

Jägaren älskar naturen och viltet – och skapar, exempelvis med vilt- och biotopvård i odlingslandskapet, bättre förutsättningar för såväl blommor, insekter, fjärilar, fåglar och vilt. Att intresset för jakt, viltvård och andra mervärden som är kopplat till jakten ökar – i synnerhet i städer – skapar framtidstro för en ökad biologisk mångfald.

Så slutsatsen måste bli: Att jakten och viltförvaltningen fungerar på ett bra sätt är viktigt och nödvändigt för många intressen – inte minst samhället som helhet.

Anders Nilsson, biträdande riksjaktvårdskonsulent, Svenska Jägareförbundet