Kanske är det själva namnet kabbelekan har emot sig, att det är därför den aldrig har tagits till våra hjärtan? funderar Tomas Bannerhed. Foto: Lennart Frykskog
Kabbelekan är min favorit bland blommorna
Så har vi för första gången fått en nationalblomma i Sverige. Liten blåklocka vann omröstningen ganska överlägset, närmast följd av linnea och styvmorsviol – men om ni frågar mig borde det ha blivit bäckblomman, skriver Tomas Bannerhed.
Svenska botaniska föreningen höll i trådarna och liten blåklocka är naturligtvis ett oantastligt val, inte minst eftersom så många röstade på den. En späd, näpen och vacker ört som blommar långt in på hösten, som är karaktärsart för det gamla odlingslandskapet och finns ända upp i fjällen.
Men ändå. Är det inte lite … fantasilöst? Som om blåmesen skulle ha blivit nationalfågel.
Det naturliga valet hade varit prästkrage, känd av alla och självklar i varje midsommarbukett, men den är nationalblomma i Danmark (och landskapsblomma i Skåne) och betraktades som upptagen. Om skönheten fått styra borde kungsängsliljan ha vunnit för sina bedårande vackra, ormskinnsrutiga purpurklockor, men den är å andra sidan inte tillräckligt vanlig och verkar dessutom ha sina rötter i Nederländerna.
Min egen älsklingsblomma sedan många år fanns inte med bland kandidaterna. Det är en växt som alltid gör mig glad, som har något friskt och frodigt över sig, mörkt grönglänsande och skinande gyllengul, med saftiga stjälkar och njurformade blad, som om den hörde hemma i tropikerna och inte i de sydsvenska diken och sumpmarker där jag brukar få syn på den.
Kabbeleka är dess märkliga namn, liksom blåklockan spridd över hela landet, men till skillnad från denna förknippad med lövsprickningen, den mest underbara tiden på året, då allt spirar och sväller och vill till liv.
Många av mina kabbeleksmöten glimmar som smycken i minnet. Jag tänker på tågresan längs Mjösa, Norges största sjö, då kabbelekan blommade paradisiskt mellan rälsen och den klara vattenspegeln. Och jag minns kabbelekorna vid Fryken i Värmland när jag gjorde samma resa som Astrid Lindgren hade gjort nästan 50 år tidigare. Det lär förresten ha varit just där och då, när hon såg sjön och det rosa ljuset, som hon upplevde en ”vision av mänsklighetens gryning” och idén till Nangijala, landet på andra sidan stjärnorna, föddes.
Kanske är det själva namnet kabbelekan har emot sig, att det är därför den aldrig har tagits till våra hjärtan? Det lär kunna härledas ur ”kalvlek” (den blommar när kor och kalvar släpps på bete), men enligt Svenska akademiens ordbok är namnet helt enkelt ”av ovisst ursprung”. I Finland har den fått heta just kalvleka, på danska engkabbeleje och på tyska Sumpfdotterblume, vilket blir ungefär ”ägg-gul kärrblomma”.
Och så slår det mig vad norrmännen sade på det där tåget när jag frågade: bekkeblom. Naturligtvis borde den fått heta så även hos oss! Kunde det sägas vackrare?
Norrut kan man se den blomma in i juni, men för den som har missat årets botaniska höjdpunkt återstår bara ett: gå till praktverket ”Nordens flora” och njut av Bo Mossbergs fantastiska illustration av denna ranunkelväxt, kabbelekan som borde heta bäckblomma och älskas av alla.
Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur
