Kan vi ändra vår kultur?

Den serie av miljökriser som vi befinner oss i har en lång idéhistoria bakom sig. Den västerländska människans relation till den omgivande naturen och andra arter sitter djupt: andra djur är dem vi har definierat oss i kontrast till och naturen är där för oss att besegra och använda.

Ett sätt att berätta historien är att säga att vi vann, antropocen är här. Vi hämtar i dag allt effektivare det vi tycker oss behöva ur jorden och har omvandlat grisar till produktionsenheter. Men vinsten visade sig vara en pyrrhusseger: till vår stora förvåning upptäckte vi att vi var del av den natur vi just besegrat.

Slutar vi såga?

Hur hanterar en kultur en sådan situation? En kultur som har sågat och sågat på den gren hon sitter på och sedan blir förvånad när hon börjar ana att hon kommer falla när hon lyckas. Slutar hon såga? Eller byter hon bara ut sågen mot en som är tillverkad med fossilfri el?

Vi kan skratta åt hennes oförmåga att förstå situationen, men skrattet riskerar att dölja en central fråga: är människan en varelse som klarar av en radikal kulturförändring? Människans kultur förändras ju ständigt, men sällan i en rät linje, och sällan så fort som nu krävs.

Snabba kulturförändringar har i mänsklighetens historia skett genom nödtvång, inte genom att hon på ett rationellt plan inser att hennes sätt att leva på är kontraproduktivt och att hon måste fånga upp andra värderingar.

Eller? Den svenska sociala ingenjörskonsten som under 1900-talet lyfte Sverige ur fattigdom kanske är ett exempel på att det går?

Privilegier måste ifrågasättas

Fast den kulturförändringen var i hög utsträckning riktad uppifrån och ner. Alva och Gunnar Myrdal beskrev hur folkhemmet kunde skapas genom bättre bostäder, hygien och vandel. Det var folket som skulle ändra på sig, och det gjorde det.

Den här gången är det de med mest makt och tillgångar som måste ändra sig mest. I ett globalt perspektiv är det vi i den rika delen av världen som måste ändra oss. Privilegier måste ifrågasättas och vi har inte 50 år på oss. Är det möjligt?

Stor brist på ideal och utopier

Ett annat problem i dagens behov av kulturförändring är att vi har stor brist på ideal och utopier. Myrdalarnas arbete var inriktat mot en ljusare framtid där samhället skulle blomstra. Nu är det just en sådan blomstring med ständigt ökat materiellt välstånd vi måste ifrågasätta.

Den blomstring vi söker efter nu är ekosystemens. Hur kan vi rikta om den blicken? Hur kan ekosystemens blomstring framstå som ett grundläggande positivt ideal och inte bara som ett hot: om inte ekosystemen fungerar drabbas ”vi” av katastrofer. Hur kan vi tänka om vårt ”vi”?

När katastroferna börjar välla in över oss finns det en överhängande risk att vi håller ännu hårdare i våra redan etablerade ”vi”. Miljökatastrofer gör att vi måste skydda människor och deras tillgångar. Migrationsströmmar riskerar att leda till ökad känsla av att ”vi” måste skydda ”vår” kultur.

Myrdalarna satt tryggt på sin kammare och funderade på hur vi kunde ändra vissa grundläggande värderingar. Nu är det ännu mer djupliggande värderingar som måste ändras och kamrarna kommer inte att framstå som lika trygga.

Hotade människor reagerar ofta med att vända taggarna utåt. I den rörelsen saknas allt utrymme för självkritik.

Än finns utrymme för självkritik

Men kanske har vi ett hål just nu. Än är kamrarna rätt trygga även om osäkerheten mullrar allt närmare. Än finns utrymme för icke-vetande, självkritik, sinnlighet, känslor och rationalitet. För vi behöver alla fem och mer därtill.

Vi behöver en mätande rationalitet som står i det vi redan vet. Som står i att koldioxid- och kväveutsläppen måste minska och att livsutrymmen för andra arter behöver växa.

Vi har några yttre parametrar att relatera till. Men vad det gör med oss, hur vi då ska leva, känna, älska och ordna våra samhällen, det vet vi inte. Och om vi inte vet vilka vi är och hur vi ska leva, då kan vi inte heller fungera i ett ekosystem.

Vad är ett gott liv?

Så vi behöver ett icke-vetande, för utan det kan vi inte lyssna efter det nya. Det som är verkligt viktigt i våra liv. Om vi redan vet osäkrar vi inte den kultur som tog oss hit.

Självkritiken är individuell och kollektiv. Kan vi vända blicken bakåt och se hur värderingarna som tog oss hit växte fram?

Sanningen är att det görs på kollektiv nivå, humaniora och samhällsvetenskap har en tradition av just sådan kritik. (Kanske är det en av anledningarna till att de så gärna glöms bort när vi pratar om ”vetenskap”.)

Men kan vi också låta den självkritiken öppna ett icke-vetande? Kan jag, och kan vi tillsammans, för en stund låta det svindla? Vilka är ”vi”? Vad är ett gott liv? Vad är viktigt?

Om vi gör det kanske vi kan lyssna på nytt? Men hur gör vi när vi lyssnar efter det viktiga? Här kan vi inte räkna och mäta, eftersom vi ännu inte vet vad vi ska räkna och mäta. Vår kognitiva apparat räcker inte. Vi måste använda våra sinnen och våra känslor också.

Vi behöver en sinnlighet som inte bara stoppar in sinnesdata i färdiga kategorier, utan en sinnlighet som inte redan vet och som får syn på något nytt. Och vi behöver självreflekterande känslor som relaterar till sina egna rädslor och gräver djupare i alla de komplexa känslor vi har.

Jag förstår om det låter som ett stort och allt för flummigt projekt som vi inte har tid med när världen står i brand, och ändå tror jag att det är nödvändigt.

Jag vet inte om det är möjligt, jag vet fortfarande inte om människan är kapabel till en sådan kulturförändring. Men jag vet att det är nödvändigt om den västerländska, ekonomiskt rika kulturen ska kunna förändras till en kultur som är en del av ett fungerande ekosystem.