Naturvårdsverket bör öka minsta bevarandestatus för björn, anser skribenten. Bild: Getty Images/Privat
”Larmklockor bör ringa”
Björnarna blir äldre, men färre. Vi bör fråga oss om det är rimligt att människans påverkan är så stark att djuren dramatiskt ändrar beteende, skriver Misha Istratov, miljöentreprenör och oberoende utredare i rovdjursfrågor.
Naturen tar tid på sig och evolutionen har format jordens varelser under miljontals år. Björnen fick sin nuvarande gestalt för fem miljoner år sedan och ändå har vi nyligen upptäckt att den förändrat sitt beteende på bara ett par decennier.
Genom det Skandinaviska Björnprojektet som avslutas i år publicerades en studie i tidskriften Nature där man kunde konstatera att björnmammor börjat gå med sina ungar i 2,5 år i stället för 1,5 år på bara 20 års tid. Forskarna drar slutsatsen av att detta har skett för att det inte är tillåtet att jaga honor som går med ungar och att björnarna, på något sätt, har lyckats förstå detta.
Därmed har björnarna anpassat sig då de, som alla varelser, har en överlevnadsvilja och i synnerhet en modersinstinkt. En björnmamma löper nämligen fyra gånger högre risk att bli skjuten om hon går ensam än med sina ungar.
Man har även noterat att björnmammor börjat uppehålla sig närmare boendeområden eftersom det innebär lägre risk för dem att bli skjutna där. Båda dessa tendenser gör att björnarna lever längre, men i gengäld fortplantar sig mer sällan.
Kort sagt får vi äldre men färre björnar. När vi ser att vår mänskliga påverkan på bara 20 år kan få en art att förändra sitt beteende, bör larmklockor ringa.
Varför jagar vi björn överhuvudtaget och hur går det till? Det finns ungefär 2 900 björnar i Sverige och Naturvårdsverket har överlåtit till Länsstyrelserna att besluta om licensjakt på runt 600 björnar per år för att bibehålla populationen.
Utöver detta inträffar även skyddsjakt, där länsstyrelsen fattar beslut om att skjuta björnar för att skydda rennäringen. Enligt EU:s regler måste en rad olika skyddsåtgärder vidtas innan skyddsjakt får övervägas.
I praktiken är det dock ofta så enkelt att om en björn syns nära en renhjord kontaktas länsstyrelsen, varpå ett beslut fattas samma dag, ibland direkt över telefon. Det talas alltså inte om skyddsåtgärder och ingen har möjlighet att överklaga beslutet.
Jag vill anmoda Naturvårdsverket att:
- Med stöd av årets avslutade forskning öka minsta bevarandestatus för björnen eftersom det blir färre björnar när honorna går längre tid med sina ungar. Annars riskerar vi att haverera björnstammen.
- Ifrågasätta klimatonyttan i åtgärderna som länsstyrelserna bemyndigats att vidta. Att skicka ut en helikopter med dess enorma fossila utsläpp för att jaga en specifik björn över vidsträckta landskap är både dyrt för samhället och inte i linje med hushållandet av våra koldioxidutsläpp.
- Tillse att EU-reglerna för skyddsjakt åtföljs. Snabba beslut på dagen kan omöjligen vara förenliga med att alla möjliga åtgärder vidtagits först, som till exempel det elementära i att försöka skrämma i väg björnen.
- Förbjud monetära intressen i samband med licensjakt. I dag finns svenska företag som bjuder in turister på safari i Sveriges skogar och för hundratusentals kronor får åka hem med ett björnskinn. Det rimmar inte väl med varken viltvård eller Sveriges rykte som en hållbar förebild inom naturfrågor.
- Utreda vidare hur rennäringen kan samexistera med rovdjuren utan att någon av djurgrupperna ska behöva mista livet.
Slutligen bör vi som samhälle fråga oss om det är rimligt att vår påverkan på den vilda naturen är så stark att djuren dramatiskt ändrar beteende. Vi behöver nya tankesätt som inte är centrerade kring enbart människan och dess behov (rennäringen) och nöjen (licensjakten) utan av samlevnaden med de arter som funnits här långt före oss. Annars riskerar vi till sist att vandra helt ensamma på jorden.
Misha Istratov, miljöentreprenör och oberoende utredare inom rovdjursfrågor
Rättelse: Naturvårdsverket överlåter till länsstyrelsen att fatta beslut om licensjakt, inget annat.
