Lyssnar till fåglarnas läten i sommarnatten
Under högsommaren brukar jag inte bry mig så mycket om fåglar. När både sånglärkan och svarthättan har tystnat går jag mest i vägkanten och tittar på blommorna. Men på Fårö blev det något annat, skriver Tomas Bannerhed.
Det började nog redan hemma i Stockholm, där tornseglarna hade trollbundit mig halva sommaren. Jag tyckte att de var överallt. Så fort jag vaknade hörde jag dem utanför fönstret. Längs mina cykelturer genom stan såg jag dem glida fram högt i skyn på sina lieformade vingar. När jag kom ut från kontoret flög de som skriande projektiler kors och tvärs över de tysta gamla stenhusen. Och under picknickarna på Skinnarviksberget var det de som satte ljud till den vykortsvackra utsikten.
Var jag än befann mig var tornseglarna där. Selektiv perception skulle psykologerna ha sagt: Man ser det man vill se. Må så vara, men jag vågar ändå påstå att jag aldrig har upplevt så många tornseglare som denna sommar. Och en sak är jag ännu mer säker på: Det finns ingen annan fågel som gör mig på så gott humör.
Tornseglarna är alltid på vingarna
Det är något med lättheten och farten, att de alltid är på vingarna, hur fulländat de behärskar sitt element.
Så kom vi med färjan till Fårö mitt i hetaste juli, stod som vanligt andlösa inför det savannliknande, till synes uråldriga landskapet med de vresvuxna enbuskarna och hade inte mer än hunnit stanna framför huset vi hyrt förrän tornseglarna kom pilande som till hälsning. På kvällen var det också de som lockade mig ut på alvarmarken ner mot havet. Snart hördes ett välbekant läte som ändå kom så oväntat att jag stannade och bara stod en stund:
Luu-i, luu-i, luilui, luu-i, luilui – Det var storspoven som tog sig en kvällstur och visslade så ödsligt och skönt som bara den kan. Kom lugnt flygande med den orimligt långa, sabelböjda näbben i oförglömlig silhuett mot solnedgångshimlen.
Doften av backtimjan och lamm där jag gick. Tranornas rop en bit bort, jublande och förtvivlat på samma gång.
Strax fick spoven sällskap ovanför talltopparna. En lärkfalk hade blivit varse att den ljumma skymningen var full av både trollsländor och tordyvlar och flög hit och dit med fladdriga vingar och benen hängande under sig, ständigt beredd att stoppa nästa byte i näbben.
Norpans egendomliga errande
Några timmar senare, medan solnedgången ännu dröjde sig kvar som ett svagt sken i norr och vårtbitarnas sisslande förde tankarna till mer sydländska trakter, lät plötsligt nattskärran – norpan kallad på ön – höra sitt egendomliga errande bortifrån tallskogen.
Ett torrt spinnande som bara fortsatte och fortsatte, då och då skiftande en aning i tonen som om den hade två växlar att välja mellan.
Ett lamm bräkte någonstans, och ett till, brydde sig inte om vad klockan var. I söder lyste Jupiter så starkt att man hade kunnat få för sig att det gått hål på himlen och ljuset från andra sidan strömmade igenom.
Och jag blev sittande länge där på altanen och lyssnade på nattens alla ljud, hörde havet brusa långt bort, tänkte på veckorna som vi hade framför oss, att äventyret bara hade börjat.
Tomas Bannerhed är författare och krönikör i Sveriges Natur.