Mardrömmens träd gulnar av värmen

Solen bränner kalkhällen och den tappra fetknoppen. I luften blandas backtimjan och sten till en karg parfym – svävande över lavar och runda kuddar av svart mossa. Det är här martallen omfamnar hällmarken med sina seniga rötter. Den är arketypen för uthållighet, den som överlever där andra inte mäktar med. Men när barren gulnar och grenarna spretar nakna som vita skelett gör de mardrömmen synlig.

Alla minns vi torkan för snart sex år sedan, det var sommaren 2018 och allt ville bara brinna. Det var i sviterna efter det som jag började se tallarna dö på de gotländska hällmarkerna.

En onaturlig höst med brandgula tallbar

De städsegröna barrträden, Coniferophyta, vägrar annars att acceptera årstidernas växlingar. Vi är vana att se dem så, ständigt gröna, alltid där med sin väldoft och sina mörkgröna kronor. Våra vintrars enda gröna träd.

Städse är ett ord som fallit ur vårt svenska vardagsvokabulär, synonymt med ständig eller evig. Så benämns de arter inom familjen barrväxter som bara pågår, året runt. På engelska bär de det vackra epitetet evergreens.

Därför blev jag varse kontrasten med en chock: brandgula barr mot en skarpt blå himmel, en onaturlig höst, deras första och sista. Nu är de hällmarkens vålnader med benvita grenar, likstela och nakna. En naken tall är död – från evergreen till nevergreen.

Martallen en tall med särskild livsstil

Pinus Sylvestris är den art av tall som är vanligast i Norden. Ibland är den ett segt krypande, ibland ett ståtligt raklångt träd, beroende på sitt livsöde. På hällmark och myrmark längs Östersjöns steniga stränder lever tallar som formats av sin plats och av väder och vind. De som inspirerade Karin Boye till orden ”Här i evig blåst pinar sig martall upp ur stenen, kröker sig trött, knyter sig trotsig, kryper kuvad”.

Martallen är inte en egen art, snarare en av tallens livsstilar. Man har trott att dessa förkrympta träd var ridna av maran, ett väsen i folktron som om natten besökte människor, djur, och träd. Maran tovade till deras hår och trasslade till deras drömmar.

Enligt sägnerna är en martall således en tall med mardrömmar. På tyska säger man Alptraumkiefer, alvdrömstall.

Alven är den germanska folktrons manliga motsvarighet till maran, ett väsen som går under många olika namn i kulturer världen över. De förknippas med tryck, man tänkte sig att de satt på den sovandes bröstkorg med sin tyngd tills det var svårt att andas och man vaknade ur mardrömmen med ett ryck. Med denna analogi är det inte svårt att föreställa sig martallens strävan i karga landskap, som riden av det största motståndets lag.

Sommaren 2018 blev slutet för martallar på Gotland

Tallar klarar allsköns svårigheter, från brand och torka till sank mark och näringsbrist. En frisk tall har inte många fiender och överlever trots allt. Så varför dör då en martall?

När jag frågar en skogskonsulent om den där ödesdigert torra sommaren ger svaren dålig smak i munnen. Han berättar om tallarnas speciella pålrot som kan söka vatten på djupet och stormsäkra stammen. Han verkar imponerad över den envisa förmågan att rotnavigera stengrundens sprickor. Men konstaterar också pragmatiskt att de står på dålig mark. En dömande term, som betyder att de inte ger avkastning, saknar ekonomiskt värde.

Skogsstyrelsen har konstaterat att sommaren 2018 gav torkskador på hällmarkslevande tallar över hela Gotland. Barren vissnade och träden tröttnade. Stressen bjöd in skadliga organismer som insekter och svampar som till slut kan ta kål på den segaste kämpen av alla träd.

Vad är drömmar?

Ingen vet vad drömmar är. Sägnerna om att vi på nätterna besöks av något illvilligt väsen skulle kunna vara sanna. Men kanske bär drömmen på ett budskap och vill visa oss den rädsla, sorg och utsatthet som vi i vaket tillstånd inte vågar se? Enligt sömnforskare är mardrömmar förknippade med stress, de som upplever sorg, sjukdom eller osäkerhet lider oftare av dem.

En japansk silvertall i Hiroshima, tuktad och älskad av sin bonsaimästare Yamaki, drömmer kanske än i dag om den där morgonen den 6 augusti 1945 då atombomben Little Boy förändrade världens historia. Den nära 400-åriga tallen bär 120 000 offers ögonblickliga smärta som ett minne bland sina årsringar.

Gammeltallen slog rot på 1250-talet

På Hornslandet utanför Hudiksvall står Gammeltallen, en martall som slog rot på en klippa vid havet på 1250-talet och är Sveriges äldsta individuella träd. Kanske drömmer den om och om igen om de tre bränder som svett barken? Minns kungar sedan Magnus Ladulås tid, soldater och skepp som passerat över Östersjöns blåkalla horisont?

Ett av världens äldsta träd kallas Metuselah, en tall av arten Pinus longaeva som står på en bergssida i östra Kalifornien. Den har varit rotad i sin karga stenjord i 5 000 år. Från sin bergsvy har den bevittnat bronsålder, förgäves vakat över urbefolkningen, passerats av nybyggarnas vagnar. Kanske kan den ana Silicon Valleys maktövertagande vid delstatens västkust och förnimma feberdrömmen söderöver som är Las Vegas?

”Det grundvatten vi använder blir deras törst”

Lager av århundraden samlas i stammarna, otaliga viskningar och förändringar hänger i kronornas barr. Men trots sin ålderdom är de inga giganter. Yamakitallen är drygt manshög, Gammeltallen på Hornslandet mäter 9 meter över havet. Metusalemtallarna må vara tusentals år gamla men når sällan en höjd över 15 meter.

Onda drömmar, press och stress kan hämma varje varelse så. De uthålliga martallarnas död kan vara ett synligt symptom på att även de mest svåråtkomliga resurserna börjar svika. Det grundvatten som vi använder för att spola i toaletten och fylla poolen blir deras törst. Så länge vi inte blundar för hällmarkens vålnader och andra tecken på naturens klagan, kanske vi kan undvika den mardröm där även de för alltid gröna tynar bort och blir grå.

Jossi Qwiberg är resande skribent och illustratör. Krönikör på Natursidan.se.