Mellan vassen och parnassen

Hur kunde någon enda vettig människa tycka att det var roligare att bada – dessutom i en grumlig insjö – än att få lära sig mer om varat och världen?

Än i dag klumpar det sig i magen när studenterna springer ut och åker på flak och viftar med mössor och verkar så oerhört lyckliga, men som vuxen har jag lärt mig att förekomma den där tomheten som annars alltid infunnit sig just när sommaren ska till att börja – till exempel genom att ta en tur eller två till Hjälstaviken utanför Enköping och avnjuta nattsångarnas serenad.

Ekolsunds slott välkomnar med sina pampiga alléer och trädplanteringar, med lundar och parker och hela salar av ädla löv. ”Aldrig har jag upplevt så angenäma stunder som på Ekolsund”, summerade Gustav III sina somrar på favoritresidenset. För egen del har jag ännu inte fått tillträde till själva slottet, men om Hjälstaviken på andra sidan vägen skulle jag nästan kunna yttra detsamma. Odlingsmarkerna breder ut sig så långt ögat når och den forna Mälarviken har med tiden blivit en avsnörd slättsjö med ett mycket rikt fågelliv. Linné var här på sin tid och när Nils Holgersson och hans Mårten gåskarl flög över Sverige sommaren 1898, lät Selma Lagerlöf dem så klart mellanlanda i Hjälstaviken (där de dock möttes av svanarnas harm och hån och strax måste ta till vingarna).

Och så nattsångarna då som sagt. Någon gång i mars eller april vaknade tallkottkörteln till och började sparka i dem: Ät upp dig och flyg allt vad du kan till vassruggarna kring Mälaren, där finns bladlöss och mygg att leva av och skydd för äggen och ungarna! År efter år, generation efter generation, från tropiska Afrika och hit. Oansenliga som möss men med en akustisk repertoar som får en att hejda sitt steg och hålla andan ett slag.

Vassångaren kom i år igen

Som inför vassångaren som kom i år igen. Sitter där vid Långa spången och låter höra sitt märkliga, tonlösa surrande timme ut och timme in. Och härmsångaren och gräshoppsångaren kom, och den lite sävliga rörsångaren men desto mer rörliga sävsångaren, som kanske är den av alla långväga gäster som mest sätter sin prägel på fåglalåten.

Det är ett knirkande och raspande och skärrande utan slut, ett smackande och sågande och drillande som man inte kan höra sig mätt på. Och mellan vassen och Stora parnassen blir jag stående mitt i natten och ler igenkännande åt det där bräkandet som kommer och går, försvinner och tilltar på nytt: en friande enkelbeckasin som kastar sig ut ur himlen med vibrerande stjärtpennor, brummande som en jättemygga men svår att få syn på i det matta ljuset – alltmedan näktergalen steppar och spelar kastanjetter och rördrommen står gömd bland vassrören och bölar och stånkar på sitt sätt.

Och jag, jag har för länge sedan hunnit glömma att vi är mitt uppe i de ångestskapande skolavslutningstiderna. Vad mer kan man begära av sina bevingade vänner?