Mörkrets goda hjärta

Jag avvek från den lilla gruppen av biologer för att leta mig längre in i en av gruvgångarna. En bit in i mörkret upptäckte jag en vaken vattenfladdermus. Den flög fram och tillbaka i det lilla utrymmet, till synes helt obekymrad av min närvaro. Kanske hade den vaknat av vår aktivitet i gruvan eller så var den ute efter ett tjuvnyp så här mitt i vintern? Det händer nämligen att fladdermushanar försöker para sig med honor i dvala.

Jag släckte ner pannlampan för att inte störa och ett ögonblickligt mörker lade sig i gruvgången. Jag knäppte på min Pettersson D240, ultraljudsdetektorn som gör varje fladdermusljud hörbart för oss människor. Fladdermusen gav sig genast till känna. Det snabba, taktfasta tickandet, som utgör just denna arts ekopejlingsljud, avtog och tilltog som långsamma andetag i mörkret när fladdermusen med snabba vingslag flög än till höger, än till vänster om mig.

Jag stängde av detektorn igen och det blev tyst. Ett kort tag kunde jag förnimma en rörelse i den fuktiga gruvluften men snart var det stilla. Fladdermusen hade förmodligen satt sig till ro. Jag blev kvar ytterligare en stund med detektorn tyst och lampan släckt. Den svarta luften var som en mjuk vägg, det var helt omöjligt att se någonting, inte en rörelse, inte en skugga. Endast bilder jag själv frammanade. Den totala avsaknaden av både syn- och hörselintryck var som ett tungt, svalkande täcke, under vilket både tid och rum pausade sin existens.

En paus från den belysta samtiden

Varje år inventeras fladdermusbeståndet i Tabergsgruvan söder om Jönköping. Jag har själv varit med vid ett tiotal tillfällen genom åren. Varje gång jag är inne i bergets mörker släcker jag en stund för att uppleva den unika upplevelsen av stillhet. Jag har också börjat att ta med mig upplevelsen ut ur gruvan för att införliva den i min vardag.

Närhelst jag får chansen släcker jag ner en liten stund och sitter i mörker. I en fåtölj, i badrummet eller på en stubbe ute i skogen när jag är ute på fladdermusjobb. Bor jag på hotell ser jag till att ordna till varje gardinskarv som kan släppa in ljus, jag till och med täcker för dioder på tv:n för att det ska bli mörkt nog. Det är sällan mörkret lägger sig lika tungt och kompakt som i underjordens gruvgångar, men ett dunkelt rum eller en obelyst skogsväg skänker samma vila. Mörkret är en paus från det ständiga flöde av intryck, en sorts primitiv upplevelse i den annars så belysta samtiden.

För fladdermöss är mörkret inte bara en paus, det är en nödvändighet. Djurgruppen som har sett likadan ut i åtminstone 55 miljoner år och med rötter i det sena krita, har alltid varit nattdjur. Ingen av de 1 400 nu levande fladdermusarterna har anpassats till dygnets ljusaste timmar. Mörkret är deras trygghet, där inga rovfåglar kommer åt dem. Och sinnena har formats därefter.

Läs mer om vikten av mörker och vad man själv kan göra för att minska ljusföroreningarna.

Djupgående rädsla för mörkret

Människan är däremot ett i allra högsta grad daglevande djur. Vi är beroende av synintryck och ljuset är vår trygghet. Att vara rädd för mörkret ligger djupt i vårt genetiska såväl som vårt kulturella arv. Mörkerrädsla eller nyktofobi har av Charles Darwin förklarats genom evolutionärt överlevnadsvärde och av Sigmund Freud som ett uttryck för separationsångest.

Oavsett anledning och ursprung till vår rädsla för mörker är det inte konstigt att vi idag lyser upp villaträdgårdar, gator, industriområden och parkeringsplatser med lyktor, strålkastare och ljusslingor. LED-lampan har möjliggjort en ljusrevolution och människan har förlängt dagen, över skymningen och in i natten, samtidigt som hon har trängt undan mörkrets invånare i ljusa hörn.

Vi kallar det för ljusföroreningar – det artificiella och oönskade ljus som förändrar naturens ​​nedärvda förutsättningar. Och lamporna blir bara fler och fler. Därför blev jag förvånad när jag för några år sedan inventerade fladdermöss vid Eslövs slott och herrgårdar. Få av slotten var fasadbelysta och trädgårdarna var endast sparsamt försedda med lyktor och skönhetsbelysning. Detta i direkt kontrast till närliggande kyrkor, vilka de flesta badade i starkt strålkastarljus.

I trädgårdens avlägsna skuggor

En av alla inventeringsnätter tillbringade jag på en gård i Remmarlöv, som visade sig vara en spelplats för nordfladdermus. Jag kunde sitta i en fåtölj med fönstret öppet och spela in både ekopejlings- och parningsljud från trädgården utanför. Fladdermössen flög fram och tillbaka, ömsom i trädgårdens avlägsna skuggor ömsom vid taknocken utanför fönstret.

En bit bort lyste kyrktornet i ett gulblekt sken, förvisso svagt men ändå med en stilla påminnelse om människans seger över mörkret. Och där i rummet, över en lokal öl, så lokal att den bryggdes bara 500 meter därifrån, föddes idén att tillägna mörkret en bok. För nog måste det finnas fler som känner som jag, att mörker är avkopplande och skönt, att det till och med är ett grundläggande behov. Det gäller för fladdermöss och andra nattdjur men också för människor, om än på olika sätt.

Det oönskade ljuset – ljusföroreningarna – har slagit klorna i hela vår tillvaro, och jagar inte bara fladdermöss på flykten. Det bidrar också till insektsdöden, stör parningscykler i haven och hindrar flyttfåglar på sina vandringar. Nattfjärilar pollinerar inte längre våra blommor, lysmaskar tänder inte längre sina lyktor och vi människor lider av sömnsvårigheter. Vi behöver tänka om och lyfta mörkret som något positivt, återerövra natthimlen och stjärnorna och värna inte bara dagens biologiska mångfald utan även nattens. Carpe noctem.