"Det är något med den här fågelns färger och proportioner som får mig att baxna", skriver Tomas Bannerhed. FOTO: Eric Nyström
Möte med fåglarnas Porsche vid Mörrumsån
Så fick jag min kungsfiskarstund till slut. Och vid Mörrumsån dessutom, barndomens vilda äventyrsälv som folk vallfärdade till för att bli storfiskare på riktigt, ån som jag med min vattenskräck fruktat och dragits till om vartannat i alla år.
Nu hade vi åkt norrut från Mörrum, parkerat där ån gör en u-sväng och nästan slår knut på sig själv. Strosat lite på måfå och tagit oss ut till en holme där vi fick bättre uppsikt, gått över på andra sidan cykelbron för att kunna se genom långkröken – och så var där plötsligt något turkosaktigt i ögonvrån som försvann lika kvickt som det hade kommit.
Det var bara början. Strax hade vi fyra, fem, sex kungsfiskare framför oss som for hit och dit över ån, liksom upphetsade av varandra men ändå var och en för sig. Kom surrande tätt över vattenytan som pilsnabba jätteinsekter, signalerade med sina gälla visslingar, försvann in i ett videbuskage, upp i en tätlövad bok eller ur synhåll i någon av svängarna – och dök upp igen.
Skimrande fjäderdräkt
Plötsligt satt en av dem i en kungsbräkenbuske nere vid vattnet mittemot, blev sittande en lång stund på ett svävande jätteblad, dök tvärt efter fisk men missade och satte sig att speja igen. Satt där i sin skimrande sländblåa fjäderdräkt, med sitt självlysande ryggband och sitt rävröda bröst. Det stora, stjärnbeströdda huvudet och den långa, dolkformade näbben.
Inte för att jag vill verka helt utseendefixerad, men det är något med den här fågelns färger och proportioner som får mig att baxna och så har det tydligen alltid varit. Jag hade till exempel knappt hunnit hem med min första fälthandbok från antikvariatet förrän jag rev ut sidan med kungsfiskarens porträtt, nålade upp det på väggen och stod och tittade på den lilla praktfågeln med samma fascination som när jag femton år tidigare hade spärrat upp ögonen inför en Porsche 911 i Teknikens värld.
Försöker övervintra
I naturalhistorikern Sven Nilssons klassiska verk Skandinavisk fauna kallas kungsfiskaren ”Blåryggig Isfogel”, vilket inte är ett så dumt namn. Man glömmer ju lätt bort att denna till synes tropiska fågel faktiskt försöker övervintra hos oss. Och hans beskrivningar må vara närmare 200 år gamla, men de är så på pricken att man blir sittande med ett enda stort leende i ansiktet: ”Dess flygt sker med täta vingslag, är derföre surrande, men dock pilsnabb, vanligen tätt öfver vattenytan.” Om fågelns jaktmetod skriver han koncist att den ”nedstörtar lodrätt på sitt byte”.
LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet
Alcedo atthis, den turkosblå blixten, himlafågeln som lärde människan fiska, omskriven av både Plinius och Shakespeare. Och Göran Tunström inte att förglömma.
Det har nu gått några månader sedan den förtrollade sensommarkvällen vid Mörrumsån, hösten är här och dagarna har blivit kortare, men jag kommer att bära med mig minnet av de glittrande vackra kungsfiskarna genom hela långa mörka vintern, som i en ständigt närvarande dröm, ljus och skarp och liksom öververkligt skön, som om fåglarna inte hörde hemma här, var av en annan värld.
