Möte med mossan

Innan fötter trampade den så bäddade den mjukt planeten med syre och städade atmosfären från koldioxid. När vi om några tusen år inte längre finns kvar, om våra utrotningshotfullt bekväma vanor fortgår, kommer den ännu att utföra sina ödmjuka tjänster.

Mossa pratar ett uråldrigt språk till oss som stannar, tystnar och lyssnar. Den är symbolen för det orörda och för tiden själv. Det som pågår utanför oss, oberoende av oss. Skogen i gränslandet där Skåne, Blekinge och Småland möts är en salig blandning av träd. Bokträden susar i silver, granen mumlar sin evigt gröna melodi. På våren fullkomligt sprakar det av löv som slår ut, luften så söt av ny klorofyll att man blir berusad. En färsk färg som enligt min mor – vars torp är inbäddat i det kuperade landskapet – är så grön att den är irriterande.

En tyst arbetare

Det är på hösten som jag njuter av dessa skogar mest, för det är mossans och svampens tid. Jag kommer ofta hem med tom korg, för mossan är så grön att svamparna bleknar i jämförelse. Jag förtrollas av den, känner släktskap med dess rotlöshet och hur den är inte bara skogens utan hela
planetens underdog.

Jag bryr mig inte om vänners förbryllade ansikten när jag berättar att jag varit och hälsat på min favoritmossa. Det är vitmossan, Sphagnum, jag menar
då. Ej att förväxla med de fönsterlavar som torkade säljs att stoppa i adventsljusstaken.

Det är inte heller bara en mossa, utan en familj bestående av cirka 300 underarter, varav 40 finns i Sverige. I gläntan nedanför kullen vid mammas torp trivs uddvitmossan Sphagnum fallax och sumpvitmossan Sphagnum palustre. Den ena rund, klargrön och saftig, den andra med korta spretiga blad och rostbruna spetsar – lik en snöflinga i formen. I torrt tillstånd är Sphagnum genomskinligt vita – nästan som ömsat ormskinn.

Vitmossor trivs ofta inte i kalkhaltig miljö, vilket delvis förklarar varför de förtrollar en gotlänning, men frodas annars över hela jorden. Från Svalbard till Patagonien, tätast i norra hemisfären, utför familjen vitmossa sitt tysta arbete utan uppmärksamhet och har gjort det i 470 miljoner år.

Mossor – bryofyter – växer på olika sätt, vissa i mattor, andra i kuddar, en del klättrar, andra kryper. Sphagnum gör lite av varje, den strävar uppåt och över sig själv, blir sitt eget underlag, och breder sakta ut sig horisontellt.

När en stam dör behåller den förmågan att ta upp vatten, upp till 26 gånger sin egen vikt, och bidrar till de nya stammarnas behov av fukt och näring. Kärlväxter gror där, växer, dör och blir en del av den. Så även djur av många slag.

Dessa lager av liv och död skapar den biomassa vi kallar torv. Sphagnumbaserade våtmarker – torvmossar – täcker tre procent av jordens yta, men står för nära hälften av den globala kolinlagringen, en beräknad massa av 480 gigaton per år.

De är kolsänkornas giganter, mäktigare än alla skogar, gräsmarker och andra naturtyper sammanlagt. Vi talar om regnskogen som planetens lungor, det är lätt att beundra färgglad exotisk flora och fauna – men vem älskar träsken?

Hopp och fara i sorgmodets landskap

Som tioåring läste jag Den oändliga historien av Michael Ende första gången. I den episka berättelsen måste hjältens alter ego Atreyu passera genom Sorgmodets träsk, en plats så mörk och svårframkomlig att hoppet lämnar den som försöker.

Farliga och illaluktande platser, så tänker vi oss våtmarkerna, och till viss del är det så, historiskt var det osäker mark att beträda. Inte all natur kan vara tillgänglig enkom för människans njutning eller nytta. Den tidiga människan fann praktisk användning av mossa som sovmaterial, isolering, förband, brandsläckning och bränsle.

Den moderna tar till gift för att jaga bort den från byggnader och perfekta gräsmattor, gräver och river upp den för att få odlingsbar mark och sälja som planteringsjord. En torvmosse består inte endast av vitmossa, men den skapar förutsättningarna för dessa landskap med sin förmåga att binda vatten och lagra näring.

Dagens torvmossar började skapas för 12 000 år sedan och växer i tjocklek med en millimeter per år. Tidens lager har skänkt uppvärmning, skydd från översvämningar, och bevarat mumier, mosslik, såsom Bockstensmannen och skelettet av Hallonflickan i Falköping.

Om torvmossar tar eld skapas en naturbrand av ett mycket farligt slag. En långsamt glödande förbränning av den täta torven kan brinna i månader, ibland år. Krypande bränder, nästan omöjliga att släcka.

Uråldrig torv som brinner, som i Indonesien 1997 där 1–3 gigaton koldioxid frigjordes, är en mardrömslik situation. Rökmolnet skapade transportkaos och andningsproblem i hela Sydostasien. 1 gigaton är en miljard ton och motsvarar drygt tio procent av vår civilisations årliga utsläpp. Visst lurar både hopp och fara i sorgmodets naturlandskap.

Så tar jag på mig stövlarna och traskar nedför kullen vid torpet i gränslandet för att hälsa på min vän. Det sörplar under sulorna, det luktar barr, marken är täckt av löv i rödbruna sjok. Jag vet inget ord som beskriver vitmossans blöta landskap. Konsistensen är som saftig sockerkaka, den ger med sig först men studsar envist tillbaka. Jag låter händerna sjunka in i detta ofattbart mjuka så doften av urgammal visdom frigörs.

Det är fuktig luft, mossans andedräkt. Gå ut en dag, du med, se om du kan hitta den lilla hjältens gröna heltäckningsmatta, klappa den och tacka den för allt den gör, för att den bäddar för skogen och svampen, för att den ger oss rent vatten, svart jord och frisk luft. Jag vågar lova att det är värt att bli blöt om fötterna för.