När hoppet hindrar oss från att agera

Plötsligt stod Stefan Löfven i talarstolen. Det var kylskåpskallt, åtta grader i luften och han bar en mörkgrå rock som nästan nådde honom till knäna. Partinålen blänkte klar som ett rött bär på rockslaget.

– Det finns nästan inget som är farligare än om de unga slutar tro på framtiden, sade stats­ministern. Därför ville han se ett annat Europa – ett Europa där de unga kunde veta säkert i sina hjärtan att de äldre generationerna gjorde det som krävdes. Han knöt näven.

– Vi ska genomföra Parisavtalet. Vi ska se till att hålla uppvärmningen under 1,5 grader – utan om, utan men och utan kanske, det är precis det vi ska göra.

Han högg med sin hand genom luften som karateslag när han sade det där med ”utan om, men och kanske” – som om han ville skyffla ut varje ord till sina åhörare.

En procents chans att klara 1,5 grader

Som lyssnare blev det tydligt – statsministern tog klimat­frågan på allvar.

Men bottnade hans löften i verkligheten?

Det fanns fog för visst tvivel.

En studie från University of Washington som pulicerades i Nature Climate Change 2017 slog fast att chansen att klara 1,5 grader var så liten som en ynka procent.

2018 års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, ­William Nordhaus, ansåg att även om vi skulle klara noll­utsläpp 2050 så kommer vi med 90 procents säkerhet att missa 1,5-gradersmålet.

Och inte bara det – även om vi kunde sluta med våra utsläpp redan i morgon; inga bilar, inga fabriker, inga flygplan – så skulle temperaturen fortsätta att stiga i 30-40 år på grund av all den koldioxid vi redan har släppt ut.

Så varför talade statsministern som han gjorde?

Svaret var naturligtvis enkelt: Det handlade om hopp.

Kätteri i optimismens kyrka

Det positiva tänkandet genomsyrar vår kultur. Vi får under inga omständigheter tappa hoppet.

I vår tid har pessimismen blivit något hädiskt, som författaren Göran Rosenberg skriver. Ett slags kätteri i optimismens kyrka som helst av allt ska utrotas.

Problem ska inte längre kallas problem, utan ­utmaningar.

”Risken är att folk blir passiva när de tappar hoppet. Ser man inte ljuset i tunneln får man ingen handlingskraft”, som Svante Axelsson på Fossilfritt Sverige har uttryckt det.

Men frågan som inställer sig är: Kan hoppet stå för sig självt, utan att vara förankrat i något? Och är det inte i själva verket hoppet som hindrar oss från att agera rationellt?

Den tyske filosofen Arhur Schopenhauer är inne på den senare linjen. Han kallade hoppet för ”hjärtats dårskap”.

Hoppet är farligt för vårt intellekt, eftersom det får oss att tro att det vi hoppas på är fullt möjligt, även om chansen är en på tusen.

Detta, menade Schopenhauer, gör att vi stänger ute det som är sant och relevant, vilket i sin tur hindrar oss från att göra det som är nödvändigt.

LÄS om Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden och andra nya svenska böcker om klimatkrisen

Med ny teknik och uppfinnings­rikedom har mänskligheten visserligen trasslat sig ur knipor förr.

Minns Norman Borlaug, agronomen, som inför hotande svält och överbefolkning på 1960-talet med nya inno­vationer revolutionerade vår mat­produktion. Det brukar sägas att han räddade livet på en miljard människor. Men ”den gröna revolutionen” åstadkoms bland annat med konstgödning, större uttag ur grundvattentäkter, kemisk skade­djursbekämpning och ökad användning av fossila bränslen. Vi kan inte sätta vårt hopp till det trolleritricket en gång till eftersom vi nu måste hålla oss inom planetens gränser.

Hur anmärkningsvärt är det då att en statsminister utlovar dagens unga en framtid som har ytterst små, om ens några, chanser att bli verklighet?

Frågan är absolut relevant att ställa. Själv tror jag att Stefan Löfven hade fel – det farligaste dagens unga kan råka ut för är inte att de slutar tro på framtiden. Det farligaste är att de inte ser verkligheten – och framtiden – som den är. Att de tror att saker på något sätt kommer att lösa sig av sig själva och att det är de tidigare generationerna som ska ­komma till rätta med problemen – med samma metoder som skapade problemen.

Den numera på flera sätt komprometterade filosofen Martin Heidegger anser att det viktigaste är att livet levs i sökande efter autencitet. Vi når kanske aldrig fram och får svar på frågorna om meningen med livet, men vi gör oss levande och sover oss inte genom tillvaron.

Hundratals miljoner på flykt

Den hållningen kommer att behövas. En sommar mellan år 2050 och år 2070 smälter den sista isen bort i Arktis.

Vid samma tid kommer hundratals miljoner människor att vara på flykt undan det stigande vattnet.

Antalet insekter riskerar ha minskat med 50 procent jämfört med i dag.

Bara hälften av glaciärerna i Himalaya kan finnas kvar vid seklets slut.

Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och egentligen ska det väl ses som peppande uppmuntran.

Men i själva verket är innebörden den motsatta. När vi bara har hoppet kvar är vi riktigt illa ute. Det är när vi faller handlöst från hög höjd, sjunker på öppet hav eller står inför en exekutionspatrull som vi bara har ett mirakel att hoppas på. När alla andra vägar är uttömda, det är först då vi desperat klamrar oss fast vid hoppet.

Men vi ska inte känna hopp, vi ska känna förtvivlan. Den ­sortens förtvivlan man får när man inser hur oerhört illa ute vi är. Och när vi har gjort det ska vi börja agera utifrån den insikten.

Det kommer vi att göra, eftersom vi insett problemets magnitud.

När vårt agerande börjar visa resultat, då ska vi känna ett första spirande hopp – inte innan dess.