När naturen tystnar

En av 1900-talets viktigaste böcker börjar med en saga. Den handlar om en småstad någonstans i USA. Scenen är en pastoral med fågelsång, sädesfält och slingrande vägar kantade av ängs­blommor och surrande insekter. Plötsligt drar dödens skugga över landskapet. Färgerna bleknar, en kuslig tystnad infinner sig.

Den som en gång läst de första sidorna i Rachel Carsons Tyst vår från 1962 glömmer inte bilden. Inte heller poängen: staden har inte angripits av någon yttre fiende utan det är människan själv som genom oförstånd och hybris har förvandlat idyllen till apokalyps. Och det skulle kunna ske var som helst i landet, tack vare uppfinningen som stavas DDT.

Resten är historia i den meningen att Tyst vår ofta pekats ut som startskottet på den moderna miljörörelsen. Carson har prytt frimärken, flera naturreservat har uppkallats efter henne, 1973 valdes hon in i Women’s Hall of Fame, och varje år delas ett miljöpris ut till hennes minne.

Redan 1963 översattes boken till svenska men har varit utgången i decennier. I år utkom den i nyöversättning, utgiven av förlaget Volante. Vem var då Rachel Carson och angår boken oss i dag?

Chockvågor genom offentligheten

Carson var marinbiolog och en välkänd populär­vetenskaplig författare. Ingen av hennes tidigare böcker kunde dock mäta sig med de chockvågor som Tyst vår sände genom den amerikanska offentligheten när texten först publicerades som följetong i The New Yorker sommaren 1962. Carson gick till angrepp mot användningen av kemiska bekämpningsmedel inom jordbruk, hem och trädgård. I framställningen blir DDT representanten för en samhälls­utveckling där vetenskap, teknik och politik agerar i dödlig symbios. Budskapet rörde upp starka känslor.

Kemiföretag försökte påverka förlaget att inte ge ut boken. Hot om att dra Carson inför domstol hängde i luften. Kritiken är fylld av kvinnoförakt – Carson var ett hysteriskt fruntimmer fixerad vid några insekter – men blottar också värderingar om olika kunskaper. Som biolog representerade Carson de mjuka vetenskaperna i kontrast till laboratoriets forskare i vita rockar. Hon fick också kritik för den litterära stil som gjort skriften så tillgänglig och slagkraftig. Essä, inte vetenskap, hävdade motståndarna. Porträtten i intervjuer förstärkte bilden: Carson fotograferades ofta på promenad i skogen, med katt i famnen eller drömskt blickande ut över en sjö. Som ogift intellektuell kvinna provocerade hon dessutom rådande hemmafruideal.

Hennes varningar mot pesticider träffade en öm nerv i en tid när kemilådan och Meccano­-byggsatsen närde drömmar om laboratorieforskning och ingenjörskonst i pojkrummen. Det var dessa branscher som skulle föra samhället mot oanade höjder. Och i ett krigshärjat Europa var det USA som visade vägen. Inte nog med att Carson pekade på en suspekt allians mellan industri och forskning, hon hade mage att ifrågasätta ”den heliga rätten att tjäna pengar till varje pris”. Tyst vår uppfattades som både anti­modern och oamerikansk.

Efterkrigstiden präglades emellertid inte bara av framstegsoptimism. Även rädsla och paranoia frodades. Kalla kriget. Kommunismen. Kärnvapenkriget. I populärkulturen gestaltades hotet utifrån ofta i form av en djurinvasion – många är de skräckfilmer där gigantiska monsterinsekter härjar. Filmerna spelade på känslan att civilisationen måste hålla stånd mot ett hotande brutalt naturtillstånd.

Sådana idéer framgår i en dokumentär för CBS Reports 1963. En av forskarna som för den kemiska industrins talan heter Robert White-Stevens. Medan tittarna får se bilder av afrikanska barn med flugor i ansiktet varnar White-Stevens för ett scenario utan pesticiderna. ”Om vi följde fröken Carsons läror”, säger han, ”så skulle vi återvända till medeltiden, och insekter, skadedjur och sjukdomar skulle än en gång härska över jorden.”

Jämförs med massmördare

Det är lätt att småle åt reaktionerna och tänka att vi vet bättre. DDT har ju förbjudits, eller hur? Men attackerna fortsätter. En amerikansk tanke­smedja lanserade 2007 en hemsida helt ägnad åt att såga Carson. Hon har till och med jämförts med historiens massmördare eftersom DDT-förbudet hindrat bekämpning av malaria­myggor.

Om Tyst vår bara handlat om en viss industri med dess kopplingar till kemisk forskning så hade boken knappast fått sådant enormt genomslag. Sin djupverkan får den som ekologiskt manifest. Mer än någon annan var det Carson som skapade en bred medvetenhet om att allting i naturen hänger ihop, att en åtgärd mot detaljen kan sätta i gång dominoeffekter som är förödande för landskap och biologisk mångfald.

Det finns också en etisk dimension. Massbesprutningen får Carson att fråga ”huruvida en civilisation kan föra ett skoningslöst krig mot livet självt, utan att samtidigt förstöra sig själv och utan att förlora rätten att kallas civiliserad”.

När jag skriver detta är det vår. Fåglarna sjunger. Knoppar slår ut. Det betyder varken att Carson hade fel eller att utvecklingen har tagit udden av hennes oro. ”Det kemiska dödsregnet” har inte upphört, ämnena har bara bytt namn.

Tyst vår ger en tanke­väckande inblick i debatten om DDT och 1960-talets amerikanska tidsanda, men också mycket mer. Carson lodar ner till idéer om natur, kunskap, teknik och ekonomi. Som samhällskritisk ekofilosof lämnade hon en flaskpost till framtiden. Öppna den!

Björn Billing är docent i idéhistoria vid Göteborgs ­universitet med inriktning på estetik, miljö­historia och ekokritik.