Naturvård hotas av specialister

På vår lilla gård i Uppland finns det stenrösen som är resultat av att tidigare generationers bönder har plockat sten på åkrarna och lagt dem i högar vid åkerkanten. Förmodligen tänkte man inte då på att man skapade miljöer med höga biologiska värden, man ville bara bli av med de besvärliga stenarna i åkrarna.

Biotopskydd ett av många verktyg

Stenrösen och murar har ett unikt mikroklimat eftersom stenarna på rösets sydsida värms upp tidigt på våren, vilket gillas av ödlor och andra kräldjur och får växter att blomma tidigare än på andra platser. Det gynnar insekter som i sin tur blir mat åt fåglar och fladdermöss. Därför omfattas odlingsrösen och stenmurar av biotopskydd och det är inte tillåtet att skada eller flytta dem.

Biotopskydd är ett av många verktyg som utvecklats för att skydda eller vårda natur. Andra viktiga verktyg är artskydd, nationalparker, naturreservat, naturminnen, kulturreservat, djur- och växtskyddsområden, strand-, miljö och vattenskydd och Natura 2000-områden.

Lagstiftning ett annat

Lagstiftning för jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske, plan- och bygglagen och minerallagen har också betydelse. Det finns även särskilda regler för invasiva arter. Utöver dessa lagar finns de av Sverige fastställda miljömålen och internationella avtal av betydelse, som konventionen om biologisk mångfald.

På global nivå antogs nyligen målet att 30 procent av all natur ska skyddas och att degraderade ekosystem skall restaureras. Mer lagstiftning från EU är att vänta. De olika formerna av skydd debatteras ofta intensivt, men det är sällan som man utvärderar om naturvården fungerar som det är tänkt.

Genomförande framför effekt

I Naturvårdsverkets rapportering om miljömålet Ett rikt växt- och djurliv 2019 står det att ”utvärderingar av effekterna av åtgärder för att bevara biologisk mångfald tenderar att fokusera på om insatserna har genomförts, snarare än effekten av den specifika åtgärden”.

Rödlistan spelar en stor roll för mångfaldsarbetet, men på senare tid har kritik riktats mot att listan har fått alltför stor tyngd. Forskare från Uppsala, Helsingfors och Zürich skriver i en artikel från 2022 i den amerikanska vetenskapstidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences
att det inte finns någon vetenskaplig grund för att anta att utvecklingen av rödlistade arter speglar den allmänna utvecklingen för den biologiska mångfalden.

– Rödlistan återspeglar bara naturens allmänna tillstånd till en bråkdel, säger ekologen
Tomas Roslin vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), och en av forskarna bakom studien, till Sveriges Radio Vetenskapsradion.

Värdet av artskydd i skymundan

När biologen Susanna Rokkanen vid Helsingfors universitet ville studera effekten av naturskyddet på de rödlistade fåglarna i Finland 1996–2015 och kunde  hon i förstudien inte hitta något samband mellan ökningen av skyddade områden och fåglarnas status. Artskyddsutredningen som kom 2021 var en diger lunta på 1 700 sidor, men ägnade ändå inget utrymme åt att diskutera värdet av artskyddet.

Ibland verkar det som att naturvården lägger stora resurser på att rädda arter som i princip är dödsdömda. Som Naturvårdsverket skriver: ”Många arter finns ännu kvar trots att deras livsmiljö i princip försvunnit.”

Självklart är det svårt att utvärdera hela den snårskog av naturskyddsformer som finns, men det starka fokus som finns på mätbara saker som antal individer av en viss art, mängden död ved i skogen, hur mycket pengar som används och hur stor areal som skyddas, riskerar att begränsa helhetsbilden. Vilken natur är det som blir resultatet?

Saknas samlad vision

Det saknas också en samlad vision för vad man vill åstadkomma med naturvården. En röd tråd är att skydda naturen från människans negativa påverkan, men det vetenskapliga underlaget är svagt när det gäller att skydda arter genom att skydda naturområden.

Juristen Tanya Hayes och Elinor Ostrom, 2009 års mottagare av Nobelpriset i ekonomi, studerade skyddade och oskyddade skogar i 15 länder och såg då ingen skillnad. Däremot noterade de att andra faktorer kan spela betydligt större roll, som att lokalbefolkningen har inflytande över skogsbruket (Conserving the World´s Forests: Are Protected Areas the Only way?, Indiana Law review, vol 38, no. 3 2005).

Därmed är vi inne på en annan viktig fråga: Vilka ska sköta om naturen? Sverige har skrivit under den europeiska landskapskonventionen som betonar att landskapet är en gemensam tillgång och ett gemensamt ansvar där tanken är att lokalsamhällets delaktighet ska öka.

Skötsel av landskap professionaliseras

Samtidigt pågår en utveckling där skötseln av landskapet professionaliseras på ett oroväckande sätt. Ett komplicerat och snårigt regelverk kring naturvården föder fram en yrkeskår av naturvårdsspecialister och jurister.

Allt fler praktiska naturskötare, som lantbrukare och skogsbrukare, inriktar sig mer och mer på volymproduktion av varor och allt mindre på naturvård som inte anses lönsam. Landskapet delas upp i produktions- och naturvårdslandskap.

Omsorg och kärlek räcker inte

En naturintresserad allmänhet har sedan länge lärt sig att enda sättet att stoppa bygget av en ny parkeringsplats eller motorväg är att involvera en expert som kan hitta något speciellt, som en utrotningshotad art. Enbart omsorg om och kärlek till vardagsnaturen räcker inte. Att sköta om naturen blir inget som kan göras av vem som helst.

Utan tvekan behöver vi satsa mer på naturvård och olika former av skydd har en viktig roll att fylla, men det är en ännu större utmaning att skapa förutsättningar för att de brukade landskapen kan skötas som de rika ekosystem som dessa landskap kan vara.

På samma sätt behöver omsorgen om den alldeles vanliga och vardagliga naturen tas på allvar. Naturen är inte en fråga enbart för experter. Vi är alla en del av den.

Förtydligande: forskaren Susanna Rokkanens studie färdigställdes aldrig, och Tanya Hayes och Ellinor Ostroms artikel publicerades 2005. Citatet av Tomas Roslin var hämtat från Sveriges radio, inte Sveriges television.