”Ökat sillfiske i Östersjön ett dråpslag för miljön”

Få har väl undgått det katastrofala beslutet om sill- och strömmingsfisket i Östersjön som regeringarna för EU:s medlemsländer fattade i veckan. Det blev inget tillfälligt totalstopp för det industriella fisket, trots att både miljöforskare och många fiskare är överens om att det är det enda sättet att rädda det lilla sillbestånd som fortfarande finns kvar.

Beslutet blev faktiskt det värsta tänkbara – en fördubbling av sillkvoten i centrala Östersjön under nästa år. Det är inget mindre än ett totalt misslyckande för den svenska regeringen som säger sig ha drivit på för att åtminstone minska kvoterna. För miljön och fiskebeståndet är beslutet ett dråpslag.

Östersjön, som jag ser varje dag från mitt köksfönster, har i decennier förstörts av övergödning, överfiske och miljögifter. Sedan länge har torskbeståndet kollapsat och numera finns det alltså knappt någon sill kvar.

Extra hårresande är att nästan all fisk som fångas i Östersjön inte ens blir mat för oss människor: hela 92 procent mals till mjöl och blir mat åt norsk odlad lax, minkar, kycklingar och grisar. Det är ett enormt slöseri.

Jag kan inte förklara veckans beslut annat än att regeringarna tydligen gett vika för påtryckningar från industrin. Men inte ens industrin kan vara särskild nöjd på riktigt. Läget för fiskebeståndet är så akut att inom en mycket snar framtid kommer industrifiskarna – på grund av sådana här beslut – inte längre ha någon fisk kvar att tråla.

Till skillnad från EU:s förhållandevis ambitiösa klimatpolitik, den gröna given, bidrar EU:s fiskepolitik inte alls till att förbättra miljön och ekosystemen – tvärtom. Vad vi behöver är en blå giv, eller en havsgiv, som tar ett helhetsgrepp på lagar som påverkar havet.

Miljö- och klimatlagstiftningen och fiskelagstiftningen kan inte spreta åt olika håll. För att få stopp på överfisket måste de rättsliga kraven i den gemensamma fiskeripolitiken stärkas.

Jag har nu fyra och ett halvt år framför mig i EU:s miljöutskott. Då kommer jag att göra allt för att se till att EU får en heltäckande miljö- och klimatlagstiftning – på land såväl som i vatten och i luften. Men då gäller det att alla samhällssektorer är med på banan – även industrin och jordbrukssektorn.

Vår tilltänkta svenska miljökommissionär Jessica Roswall (M) har visserligen uttalat att hon kommer att arbeta för att förbättra EU:s vattenkvalitet tillsammans med kommissionärerna som ansvarar för bland annat klimat, industri och fiske. Men hennes SD-stödda regering har en mycket låg trovärdighet i EU-kretsar när det gäller miljö- och klimatfrågor.

Faktum är att de svenska utsläppen ökar i en tid då de tvärtom borde kraftigt minska. Nederlaget i sillbeslutet hjälper knappast att stärka förtroendet.

Det är bråttom att vända utvecklingen. Jag vill inte att min generation ska bli den sista som kan njuta av en nystekt strömming från Bottenviken.

Jonas Sjöstedt (V), EU-parlamentariker