Oljeberoende på film

När jag häromåret såg Henri-Georges Clouzots oljethriller Fruktans lön (1953) slogs jag av hur modern filmen kändes. Inte minst den dystra stämningen genljuder med en samtida anda av klimatmelankoli. Berättelsen om fyra män som på uppdrag av ett oljebolag transporterar en last med högexplosivt nitroglycerin porträtterar oljeindustrin som så korrupt och elaksinnad att den blev censurerad i USA (oljebolaget är förstås amerikanskt i berättelsen). Filmen är värd att titta närmare på i dag för sättet den tycks fråga: det här med olja, är det verkligen en så bra idé?

Redan en av de riktigt tidiga filmer som distribuerades av bröderna Lumière, Oljekällor i Baku (1896), intresserar sig för denna nymodiga ingenjörskonst. I en 36 sekunder lång filmsekvens kunde en samtida publik se dramatiska bilder av en brand på ett oljefält i dagens Azerbajdzjan. Alltsedan dess har olja och oljeindustrin varit återkommande motiv genom filmhistorien.

Det svarta guldet

Man brukar datera det storskaliga användandet av olja som bränsle till mitten av 1800-talet – det första oljeraffinaderiet stod klart i ­Pennsylvania 1859. Den industriella revolutionen har främst kolet att tacka, men ”den stora accelerationen” vid mitten av 1900-talet drevs till stor del på av oljeindustrin. Kolbrytning har ofta kommit att ses som ett smutsigt, tungt jobb som kräver mängder av lågavlönade arbetare, medan oljeutvinning snarare förknippats med individuella män som hittat det svarta guldet och snabbt blivit förmögna. Berättelsen om olja som möjliggörare av personlig framgång har bidragit till att göra olja attraktiv, inte minst förmedlat genom populärkulturen. I Anthony Manns film Bragdernas man (1953) blir James Stewarts rollfigur närmast en frälsargestalt när han kommer till ett litet fiskarsamhälle för att borra efter olja. Och tänk bara på hur bilen kommit att romantiseras genom spelfilmen, som en symbol för frihet, autonomi och manlighet.

Men den optimistiska berättelsen om olja har även utmanats. I Fruktans lön är den amerikanska oljebossen O’Brien fienden. När det börjar brinna på ett oljefält låter han stadens arbetslösa vagabonder anmäla sig som frivilliga. De blir utlovade en rejäl summa pengar om de lyckas transportera en last med nitroglycerin – det högexplosiva ämne som behövs för att släcka branden – till oljefältet. Resan är livsfarlig och O’Brien räknar kallt med att minst två av de fyra männen dör på kuppen. Huvudpersonen Mario är en av männen som blir antagna, och han ser jobbet som sin enda chans att lämna landet och börja om på nytt.

Sätter fingret på oljeindustrin

Trots att Fruktans lön inte är en dokumentärfilm sätter den fingret på mycket av det som karaktäriserar oljeindustrin. Ett västerländskt bolag, SOC i den här berättelsen (förkortning för Southern Oil Company, en tydlig gliring till Standard Oil Company), etablerar sig i ett utvecklingsland och separerar sina män från lokalbefolkningen genom tillfälliga läger. Utvecklingen i det lilla samhället Las Piedras tycks ha stagnerat med ofärdiga byggnadsprojekt och många arbetslösa. Detta är också typiskt för oljeindustrin som kan bygga upp samhällen på nolltid och lämna dem likt ruiner när ingen olja finns kvar att hämta.

Filmen skildrar vidare en individualiserad arbetskår som har svårt att stå upp mot ägarna. Förarna ställs mot varandra och drivs av hunger efter den stora sedelbunten. Filmen ger tittaren inblick i oljans mörka sida, perspektivet är inte affärsmannens eller konsumentens, utan producentens. Och här finns en viktig poäng, nämligen hur exploatering av natur och arbetskraft går hand i hand i klimatojämlikhetens namn.

Kan filmen rentav ses som en ekologisk film? Nej, Clouzots kritik av oljeindustrin bottnar i en annan analys av dess skadliga verkan än den vi kan göra i dag. Här är inte miljön i fokus, utan snarare arbetaren. Film som konst och underhållningsform är innästlad i en fossilintensiv industri. I alla led konsumerar filmen naturen, från mineraler i filmrullen till de mängder elektricitet som biograferna kräver, från kulisser som byggs upp och rivs ner till personal som rest kors och tvärs över jorden. I en särskilt stark scen i filmen tvingas Mario och hans kumpan Jo köra och vada igenom en sänka fylld med olja. Clouzot lät använda riktig olja under inspelningen för att få det att se trovärdigt ut.

Vår kulturs beroende av olja är så komplext och djuplodande att det är svårt att få grepp om, det bör snarast ses som ett ”oljeundermedvetet”, för att använda forskaren Roman ­Bartoschs begrepp. Enligt honom, och många andra forskare, är analys av kultur och oljeberättelser – som Fruktans lön – ett viktigt sätt att få syn på detta undermedvetna. Förutom explicit kritik kan filmen förse en modern publik med bilder som visualiserar vårt beroende, som en spegel som hjälper oss att kritiskt granska vår egen kultur. Detta är nämligen avgörande för vår förmåga att ställa om. I scenen där Jo fastnar med benet under lastbilen drunknar han nästan i oljan. Otäcka bilder visar en lidande Jo, täckt i olja från topp till tå. Scenen signalerar både på ett direkt och metaforiskt plan att oljan blir vår död om vi låter den komma för nära. Det är en destruktiv relation – det var det 1953 och är det fortfarande.

Sonya Helgesson Ralevic är filmvetare. I sin masteruppsats Stuck in the Truck gjorde hon en ekokritisk läsning av Fruktans lön.