”Önskvärt med en översyn av jägarexamen”

Den övervägande delen av förekommande jakt utövas genom arrende, så kallad ”jakträtt mot avgift”. Dessa människor förvaltar inget egendomsansvar, och kan aldrig ikläda sig markägarauktoritet.

Men inte ovanligt är att man uppfattar arrendet som något av territoriell hyra, som ger ”hyresgästen” mandat att råda över arealen, och därmed också människors disposition. Men det är absolut inte vad arrendeavtalet säger – eller ens kan säga. Dispositionen är inget arrenderbart, då den utgår ur grundlagen. Och ej heller har jägaren arrenderat marken, vilket ofta påstås.

Det bör med stor tydlighet understrykas att ett jaktarrende inte är något jordarrende, utan ett avtal som berättigar till en utövning – alltså jakten. Markangelägenheter har man inte med att göra, och därmed heller inte de människor som vistas där. Deras närvaro stöds av Regeringsformens 2kap 15§, och även fastighetsägaren har att beakta detta utanför ”hemfridzon”.

Av någon anledning avhandlas inte det här i jägarexamen, där villfarelser hade kunnat stävjas i sin linda. Det framstår anmärkningsvärt att denna utbildning genomgående varit sparsam med de struktur- och ordningsfrågor som omgärdar jaktens yttre profil. För bristerna röjer sig i det praktiska.

Man uppvisar dålig orientering i allemansrätten, och uppträder gärna auktoritärt mot andra skogsbesökare, vilka man uppfattar som ställda under jaktens villkor: Man förhör sig om deras motiv till närvaron, eller i värsta fall försöker avhysa dem som störande inslag vid jakt. Ofta formuleras det utåt som en säkerhetsfråga för skogsflanören, fastän det är jaktens utövandeprofil som ytterst ska svara för säkerheten. Detta framgår med stor tydlighet i Jaktlagens §27.

Därtill brer man ut sig på ett sätt som man aldrig skulle ha gjort i andra allmänna sammanhang: Skräpiga läger anläggs utefter skogsbilvägar, med exponerade sopor, och tomma fodertunnor slängda huller om buller i närmiljön. Bevakningskameror vid åtlar blir godtyckligt placerade, och filmar olagligen människor som passerar bevakningsområdet. Innanmätet från djurkroppar som tagits ur lämnas i direkt anslutning till väg, som människor kan förväntas nyttja i svamp- eller bärtider.

Av miljöskäl bör också nämnas alla utrangerade jakttorn som aldrig destrueras, utan bara lämnas till att ruttna ner tillsammans med olika plaster från kamouflagenät, pressningar eller omgärdande gamla gödningssäckar.

Jag har i mina uppdrag som entomolog vid flera tillfällen och platser mött de här förhållandena, så det är inget som avspeglar något enskilt jaktlags försyndelser.

På det hela taget förekommer en framtoning som om man var ensamma i skogen eller hemma på egen gård, där inga andra behöver beaktas. Men det finns heller inga andra som bär sig åt så här i markerna, sett mot övriga naturintressenter, varför det ligger nära till hands att tro att utövarna uppfattar att man just hanterar ”sitt eget”, utifrån arrendet.

Men tror man så har man hamnat långt ifrån sanningen. Man ingår i en konstellation av olika intresseområden, som ska mötas på samma ytor utifrån skilda utgångslägen. Jägare utgör inget särställt i det sammanhanget, och har att inordna sig i vad som gäller för gemensam vistelse i naturen – både socialt och sanitärt.

En översyn av jägarexamen vore därför önskvärd, där ”jakt och samhälle” lyftes till en annan dignitet. Det måste på något sätt tas ansvar för att de yttre frågorna ges erforderligt utrymme i något obligatoriskt, som famnar helheten i det forum där jakten ska utövas.

Jag föreställer mig också att det i en framtida samhällsstruktur annars kan bli svårt att i längden försvara förtroendet, om nämnda förhållanden får kvarstå som bild av jaktkulturen.

Hans Lindmark
Entomolog