På Björnberget var blåbären mogna i miljoner. Foto: Getty Images
Oro och närvaro i okänd terräng
Efter en veckas påtryckningar gav jag efter och skjutsade tjejerna till Dollarstore, trots att vi åkt till Härjedalen för vildmarkens snarare än kommersens skull. På köpet fick jag en föraning om vad björnfrossa kan vara.
Vad gör man i en främmande trakt när biblioteket är stängt och man plötsligt fått ett par timmar att fördriva på egen hand? Det första jag kom att tänka på var skogen på Björnberget. Jag hade sett skyltarna längs vägen utanför Sveg och for dit, hängde kikaren om halsen och gav mig in i det okända, tänkte att jag kanske kunde få en skymt av lavskrikan om inte annat, eller gråspetten rent av.
Det var när sommaren gick mot höst. Luften var frisk och klar och blåbären mogna i miljoner, marken ett konstverk i sig med sin mosaik av lavar och mossor i alla upptänkliga nyanser av grått, grönt, gult och rött. Ljungen blommade på sitt vemodiga vis och mjölonens bärklasar lyste klarröda i halvdunklet.
Här och var tisslade en kungsfågel eller pep en liten flock utflugna talgoxungar och bidrog på sitt sätt till en sorts hemtrevnad, men efter någon timme kom ändå oron smygande i mig. Kanske hade jag gått vilse utan att tänka på det, tagit fel någon gång när stigen delade sig? Varför fanns det inte ett spår av människa någonstans? Och varför heter det Björnberget?! Plötsligt kände jag mig som Putte i blåbärsskogen.
Jag blev stående vid ett par tallar som såg bedrövliga ut, nakna och askgrå, skrämmande på något vis. De hade angripits av törskatesvamp, upplyste en skylt om, och i grenstumparna som blivit kvar vajade spindelvävsliknande lavar som dystra segeltrasor på ett vrak. Medan jag stod där och begrundade tallarnas öde, och för en stund hade glömt hur liten jag kände mig, hördes ett kraftigt knak från andra sidan kullen, som om en armstjock gren hade knäckts trettio meter bort. Jag skrek till som ett bränt barn. Strax knakade det igen, lika kraftigt som nyss, och nu visste jag varken hit eller dit.
Sockerdricka i knäna och en stark önskan att förvandlas till en myra och gå under jorden. Men efter en liten stund, förmodligen bara några sekunder, fick jag sinnesnärvaro nog att börja prata högt för mig själv som jag hade läst att man ska. Styrde stegen bort från kullen och tog i som en auktionsutropare där jag gick, bjöd ut hänkelvaser av Carl-Harry Stålhane, luffarslöjdade nystkrokar och kakfat från trakten och en oljemålning av ”Björnjägaren” i raskt tempo. I stället för klubbslag klappade jag högt i händerna.
Jag hörde inga fler knak. Frossan släppte mig ur sitt grepp, andningen och hjärtslagen återgick till de normala. Kanske hade björnen helt enkelt lufsat i väg åt andra hållet för att få äta sina bär i fred. Eller var det kanske bara en älg?
Någon timme senare återsåg jag parkeringen långt där nere mellan tallarna och kände hur ett leende spred sig över halva ansiktet. Jag plockade en handfull blåbär, satte mig på en stubbe och njöt dem ett och ett, tyckte att de var det godaste jag ätit i hela mitt liv.
Tomas Bannerhed är författare och krönikör i Sveriges Natur.
