Planeten efter pandemin

Det är svårt att hitta fast mark under fötterna nu. Pandemin har drivit fram förändringar i våra liv på ett sätt som få av oss kommer att glömma. Där vi tidigare kunde skönja mönster och trender, ser vi bara brus och motstridiga budskap. Det massiva prisraset på olje­marknaden i slutet på april är bara en av många dominoeffekter i en världsekonomi som tvärnitar. Att vissa ser inbromsningen som en möjlighet för en klimatomställning förvånar inte. Stora kriser gör just det, synliggör tidigare dolda sårbarheter. Skakar om gamla strukturer och föreställningar. I bästa fall lägger de grunden för något nytt, annorlunda och bättre. Tidigt under pandemin – alltför tidigt enligt mitt tycke – kunde vi också läsa hoppfulla reflektioner om hur vi skulle kunna dra lärdomar från vår tid i frivillig karantän, med strandade flyg och en överdos av virtuella möten. Kanske kommer till och med beslutsfattare och allmänhet lyssna mer på klimatforskningen efter pandemin?

Världens ekonomier panikbromsar

I mitten av april ­presenterades den första ordentliga analysen av hur världens utsläpp av växthusgaser kan minska under år 2020 när världens ekonomier panikbromsar: 5,5 procent. De marginella vinster vi ser för miljön och klimatet kan dock komma att bli kortvariga. För att låna artisten Annika Norlins fina formulering om ömtålig kärlek: Det ”känns som att sätta upp ett tält utan att slå ner tältpinnarna. Det skulle kunna blåsa iväg när som helst”.

Det vore naturligtvis fåfängt att påstå att vi kan förutse hur en värld efter denna förödande pandemi kommer att se ut, osäkerheterna är för många. Däremot vet vi att för de allra flesta människor utan fungerande hälsovård och sociala skyddsnät, utan hus eller stor lägenhet att självisolera sig i, eller som tillhör en yrkesgrupp som varken har råd eller möjlighet att jobba hemifrån, så kommer pan­demin inte innebära några intressanta klimatlärdomar alls. Den är ett undantagstillstånd där rädslan för Smittan känns i varje andetag.

Därpå tillkommer en rad varningssignaler som bör tas på allvar av alla som delar ambitionen i de globala hållbarhetsmålen. Det inter­nationella samarbetet är bräckligare än på mycket länge. Det är inte bara de internationella klimat­förhandlingarna som gått i stå, utan även de viktiga globala samtalen om skyddet av vår planet genom konventionen för biologisk mångfald (CBD). Den är viktig för att förebygga framtida pandemier med sitt ursprung i smittsamma sjukdomar som sprids mellan djur och människor, som just viruset sars-cov-2 som resulterar i covid-19. Till ­skillnad från efterverkning­arna från coronavirus­pandemin sars 2003 när det globala hälsosamarbetet växte sig starkare, ser vi nu hur Världshälsoorganisationen (WHO) kan bli ytterligare ett offer för den amerikanska presidenten Donald Trumps klumpiga maktspel och oförmåga att lyssna på vetenskapen när den behövs som mest.

Svårt att se en vinnare

Allt detta är troligtvis bara början på en omfattande islossning i det geopolitiska landskapet. Det är svårt att se vinnare i en framtid där sprickorna mellan USA, Kina och inom EU växer på område efter område.

Insikter från tidigare finanskriser väcker också viktiga frågor. Den asiatiska finanskrisen 1997 skapade inte bara enorma statsskulder, den lade också grunden för en accelererande avskogning av Indonesiens regnskogar i takt med att palmoljeplantager fick breda ut sig. Finanskriser som den 2009 har också en tendens att inte bara slå hänsynslöst mot de fattigaste, utan att ytterligare befästa ekonomiska ojämlikheter. Förmögna har helt andra möjligheter än vanliga dödliga att genom placeringar och aktieportföljer dra nytta av den annalkande ekonomiska återhämtningen.

Det må låta abstrakt, men vi kan skönja liknande mönster nu. Den amerikanska finansjätten Black Rock, med diskutabla meriter på miljö- och klimatområdet, ser ut att kunna växa sig ännu starkare när stora investerare söker tryggare sätt att placera sina pengar. Multinationella företag försöker hitta sätt att accelerera automatisering av produktionen med ambition att minska beroendet av anställda som blir sjuka, eller har rätt till betald permittering. Ekonomier på södra halvklotet riskerar en förödande knuff tillbaka i utvecklingen, socialt, ekonomiskt och politiskt, när pan­demin blottlägger sårbarheter i alla samhällssektorer.

Uppfinningsrikedom, empati och omtanke

Självklart finns det även ljuspunkter. Som alltid under en omfattande samhällskris ser vi uppfinningsrikedom, empati och omtanke. Men det är viktigt att komma ihåg att omtanken har sina gränser. Den måste omvandlas till systemförändring om världen ska ha en chans att komma stärkt ur tragedin. Att stora ekonomier som EU och Sydkorea på allvar diskuterar huruvida ekonomiska stimulanspaket kan bidra till en klimatomställning är hoppingivande. Att Chile mitt under en eskalerande pandemi, och efter snart ett år i social kris stärker sina klimatåtaganden, är lika oväntat som trösterikt. Skuldavskrivningar för världens fattigaste länder är äntligen tillbaka på den internationella politiska agendan. Och att opinionsbildare inom finanseliten, samt internationella näringslivstoppar, offentligt diskuterar behovet av en ny modell för välstånd signalerar något oerhört: att nya sätt att se på vårt beroende av varandra och naturen nu möjligtvis slår rot på allvar.

Ingen vet hur eller när pandemin kommer att ebba ut. Kanske är det min bakgrund som flyktingbarn som talar, men det finns kriser som individer och samhällen inte kommer stärkta ur. De lämnar ärr som präglar våra liv för alltid, men som vi mot alla odds övervinner. Det finns en framtid efter pandemin. Det kanske inte var den vi såg framför oss, eller kämpade för. Men vi kan säga till oss själva: vi överlevde. Nu är det vårt ansvar att hjälpa andra att leva vidare.

Victor Galaz är statsvetare verksam vid Stockholm Resilience Centre, Stockholms universitet, och Kungliga vetenskaps­akademin.