Religion som vägvisare i klimatkrisen

Någon har dragit ut en påkörd grävling på cykelvägen. Petra Carlsson Redell svänger utan någon särskild tanke runt den.

Först på hemväg händer något i henne. Ett barn har ställt dit värmeljus och lagt en teckning med ordet ”Tack!”.

I stället för att bara cykla förbi gör Petra Carlsson Redell nu vad flera andra redan har gjort. Hon stannar och lägger ner blommor. Barnet har fått henne att omvandla grävlingens döda kropp från ett ”det” till ett ”du” och gjort den sörjbar.

Anekdoten återges i boken Gråstensteologi. I den propagerar prästen Petra Carlsson Redell för en omformad kristendom med sin bas här på jorden i stället för i det himmelska.

En religion som bidrar till en kultur där vi vänder oss bort från Ikaros som ständigt vill ha mer, och i stället möter och hyllar de jordnära gossen Gråsten och fröken Granbuske, som är bekanta från Werner Aspenströms dikt Ikaros och gossen Gråsten.

Petra Carlsson Redell beskriver en tro som bjuder in till ”den mer-än-mänskliga världen”.

Uttrycket är myntat av filosofen och ekologen David Abram som vill öka förståelsen för att vi i mötet med naturen står inför andra varelser som vi måste leva tillsammans med och ta hänsyn till. Precis som vi är de subjekt och lever för sin egen skull, inte för vår.

Kan kristendomens formas om?

I många år har jag funderat över religionens betydelse för klimatuppvärmning och utarmad biologisk mångfald, och längtat efter föreställningar som kan vägleda oss mot en hållbar relation till den värld vi lever i.

Jag har inte tänkt på det som möjligt att forma om kristendomen till något som kan föra oss ut ur den återvändsgränd vi med den som karta har gett oss in i. Men kanske har jag tänkt fel?

Kyrkor byggdes på redan heliga platser

Innan kristendomen kom till Norden levde vi med riter vid heliga platser i landskapet. Vi stärkte våra band med det som vi uppfattade stod i särskild kontakt med gudarna och som bidrog till vår överlevnad.

När kristendomen blev den gängse tron byggdes kyrkor ovanpå det som tidigare hade varit sådana heliga platser.

”Gud” fångades i en byggnad i stället för att ha sin boning i naturen. Det var i det mänskliga som Gud var att söka och banden till naturen skulle kapas.

I Bibeln står uttryckligen att människan står över allt annat och att vi har i uppgift att uppfylla jorden och lägga den under oss. Men motstånd mot detta synsätt har hela tiden också rests inom kristendomen, från Franciskus av Assisi på 1200-talet till i dag.

I medeltidens keltiska kristendom levde på många sätt den gamla naturreligionen kvar under kristen täckmantel. Under 1800-talet sökte sig baptister och metodister till heliga platser i naturen runtom i nordöstra USA och tillbad träd, lundar och floder.

Naturen som Gud

I den nuvarande påvens miljöencyklika Laudato si beskrivs alla arter på jorden som en stor familj och jorden som en moder eller syster. Naturen som Gud, som Moder Jord, har aldrig helt släppt sitt grepp om oss.

I sin avhandling Facing nature skriver religionsvetaren Henrik Ohlsson om ett animistiskt uppvaknande i Sverige. Animismen är ingen enhetlig religion. Det är en etikett som sattes på religiösa föreställningar som antropologer stötte på under 1800- och början av 1900-talen, när de gjorde studier av folkslag som då kallades primitiva.

”Världen är full av subjekt”

Animismen beskrevs som alla religioners ursprung och den gemensamma nämnaren ansågs vara tron på en besjälad natur. En del animister tänkte att sjöar, berg och skogar var för sig var heliga och besjälade, andra att hela naturen var en enda levande varelse som tog sig olika uttryck.

I dag anser forskare att det starkaste gemensamma draget för animistiska religioner snarare är att man ser allt levande som besläktat och sitt eget liv som fullt av relationer. Inte bara till människor utan till allt i ens omgivning.

Världen är full av subjekt som vi har ansvar för att skapa goda relationer till för att bevara balansen i världen.

Henrik Ohlsson hittar animistiska föreställningar i den växande rörelse av människor som skogsbadar och gör mindfulnessövningar i naturen. Han finner den också i grupper som återupplivar fornnordisk asatro och naturmystik men även i väletablerade organisationer som Friluftsfrämjandet och Svenska kyrkan.

De olika grupperna möts i respekt för naturen och en önskan om att stärka postmateriella värden. Kunskap och inspiration hämtas både från naturvetenskapliga domäner och från urfolks religiösa föreställningar, liksom från religiösa mystiker och filosofer från olika tider. Det som eftersträvas är ödmjukhet inför naturen, kritik mot mänsklig överhöghet och känslan av samhörighet i vissheten att allt levande delar ursprung.

Kunskaperna om vad vi behöver göra för att ställa om samhället finns redan, liksom insikten att det brådskar. Ändå går det mycket långsamt.

”Vi håller fel saker för heliga”

Ekonomismen håller oss fångna i trosföreställningar som leder oss till att hellre utarma naturen än riskera att skada den kortsiktiga ekonomin. Vi håller fel saker för heliga.

Animismen kan vara svaret på de andliga behov vi har i dag. Den kan hjälpa oss att fylla de själens tomrum vi försöker stoppa shopping och ständigt nya upplevelser i. Men den kan också ge vägledning när vi står inför svåra samhälleliga val: växande ekonomi eller långsiktig samklang och överlevnad?

Om vi öppnar oss för det animistiska förhållningssättet till omvärlden kan det förhoppningsvis leda till att den destruktiva föreställningen om människan som naturens härskare – som varit norm i den västerländska kultursfären i minst 2000 år – omprövas i grunden.

Med animismen som följeslagare kan de stora, etablerade religionerna kanske också börja bidra med visdom och värderingar anpassade för vår tid och de prövningar vi står inför i dag.