Så kan du göra mer för biologisk mångfald

Larmrapporterna om regeringens nedskärningar i miljöbudgeten haglar. Visst ser det bekymmersamt ut, men i stället för att bara beklaga oss kanske vi bör vi fundera mera på vad vi kan göra själva.

Det finns nämligen mycket att göra, av alla, för alla. Här följer några inbördes, delvis, oberoende förslag, sorterat efter vilken grupp de i första hand berör.

Jägare

Begränsa jaktinsatsen

De vilda djuren är våra vänner i arbetet med att gynna biologisk mångfald. Älgar och hjortar begränsar skogsbrukets monokultivering, vildsvinen berikar de agrara monokulturerna och landskapet med sitt bökande och fröspridande och vargarna sprider viktiga kadaver i skogarna. De vilda djuren är dessutom biologisk mångfald själva.

Tyvärr minskar populationerna av både älgar och vildsvin. Jakttider, licenser och skyddsjaktsparagraferna har nyligen liberaliserats för att medge ett högre jakttryck i syfte att begränsa viltpopulationerna, senast illustrerat av den utökade licensen på varg.

Många jaktarrendeavtal stipulerar ett hårt jakttryck som syftar till att minska påverkan på skogs- och jordbrukets intressen, men det är upp till var jägare att välja vad hen vill och kan skjuta. Det är en ynnest, men även ett stort ansvar. En väl avvägd och reglerad jakt har gjort de svenska viltpopulationerna till ett internationellt föredöme. Låt oss hålla kvar i det.

Utfodra mera

Att stödutfodra vilda djur är ett bra sätt att hjälpa dem att klara sig under vintern. Utöver fågelmatning kan fodertillgången för andra vilda djur, såsom harar, rådjur, vildsvin och även älgar främjas. Vi som jagar kan även återbörda slaktrester av vilt efter jakten till jaktmarkerna, till glädje för både rovdjur, asätare och nedbrytande insekter.

Viktigt i detta sammanhang är att undvika smittspridning och att inte sprida förpackningar i naturen. Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) förmedlar riktlinjer och rekommendationer för ”Utfodring av vilda djur” på sin hemsida.

Markägare

Friare djurhållning

Det betade, öppna landskapet är bland det biologiskt rikaste som finns. En kvadratmeter svensk äng kan innehålla fler arter än motsvarande yta i en tropisk regnskog.

Betesdjuren som kor, får, hästar, grisar och getter är den centrala motorn i detta landskap. Tyvärr har utvecklingen under de senaste hundra åren gått mot en mer effektiviserad och rationaliserad djurhållning som inte gör det ekonomisk lönsamt att hålla djur på ett sätt som främjar öppna landskap. Regelverk som djurskyddskravet om bete för mjölkdjur kan motverka detta, men räcker tyvärr inte till.

De som har möjlighet att hålla djur kan sträva efter en mer extensiv djurhållning och mera utedrift. En sorts modernt fäbodbruk, där djuren tillåts ströva fritt med tillsyn.

På de egna markerna är det fritt fram att släppa sina djur. Bekymmer kan uppstå om djuren rör sig över till grannmarker. Just extensiv djurhållning har dock stark lagstiftning i ryggen, i synnerhet på allmänningar och statlig mark.

Spara träd

Alla skogsägare har möjlighet att begränsa eller helt undvika avverkning. Om avverkning ändå ska ske, kan man undanta stora löv- och barrträd. Dessa är en bristvara i dagens landskap och mycket viktiga för biologisk mångfald både som levande och döda.

Dessutom bör döda träd sparas ute i markerna. Död ved är en bristvara i skogslandskapet, mycket viktiga för en mängd olika insektsarter. Det finns regelverk som styr hur mycket död ved som tillåts, men på det hela taget är dessa gränsvärden långt ifrån uppfyllda.

Plantera mera

Plantera träd där det är möjligt, framför allt lövträd och frukt- och nötbärande träd samt växter. Det går även utmärkt att sprida inhemska arter av fröer och nötter såsom ekollon, hasselnötter och ängsfröer, som på sikt kommer att generera foder och livsmiljö för en mängd andra arter.

Avveckla bidragsberoendet

Alla typer av bidrag, för eller mot landskapets brukande, kräver någon form av begränsande motprestation. Gör man sig beroende av bidrag och formell planering begränsar det ens manöverutrymme.

En skogsbruksplan blir en diarieförd handling som i ett senare skede kan användas för att reglera eller kräva åtgärder på markerna. Bidrag för odling och slåtter kan reglera markanvändningen så att djur och natur missgynnas.

Myndigheterna vill ofta väl, men myndighetsutövande har inte alltid varit bra för biologisk mångfald. Ett exempel var när Skogsvårdsstyrelsen delade ut granplantor gratis för att plantera igen onyttiga hagmarker på 1970-talet. Det blev ett hårt slag mot den biologiska mångfalden eftersom biologiskt rika hagmarker försvann i hög takt och ersattes av monokulturer av gran.

Allmänheten

Kontakta en markägare

Alla som vill göra något bra för den biologiska mångfalden, men som inte själva äger eller har tillgång till egen mark eller tomt, kan kontakta en markägare och fråga om och i så fall hur de kan hjälpa till. I vissa fall kan det vara fråga om hävd eller djurskötsel, planteringar eller uppsättning av holkar. Vissa föreningar erbjuder hjälp att sätta upp rovdjursstängsel.

Att bedriva lantbruk är stundtals mycket arbetsintensivt, och ibland orkas inte de små men viktiga nyttorna med. Då kan en hjälpande hand, eller flera, vara av stort värde. Viktigt dock att vara lyhörd för markägarens önskemål.

Stödutsättningar
I Sverige har vi räddat kvar och stöttat många arter genom stödutsättningar, och ett stort folkligt engagemang runt dem. Några exempel är berguv, pilgrimsfalk, vitryggig hackspett, utter, kronhjort och grönfläckig padda. Vi har även med framgång återintroducerat arter som bäver, vildsvin, vit stork och klockgroda.

Att genomföra stödutsättningar i syfte att öka och sprida vilda djur är förmodligen ett av de viktigaste redskapen vi har för att gynna biologisk mångfald. Vi bör i synnerhet sträva efter att stödja arter som har stora och viktiga ekosystemeffekter och/eller utgör viktiga bytesdjur för andra arter, som exempelvis olika typer av växtätare.

Några förslag på arter:
Bäver – som skapar våtmarker alldeles utan bidrag.
Vildsvin – vars bökande berikar landskapet med biologisk mångfald.
Varg – som sprider viktiga kadaver i landskapet.
Kaniner – som håller landskapet öppet, och är mat till många rovdjur samt gynnar insekter och flora.

De enda djurslag som vi i dag får sätta ut utan särskilt tillstånd från Naturvårdsverket är rapphöna, fasan och gräsand. Alltså, förankra med markägare, och sök tillstånd.

Skapa bon

Att sätta upp holkar är en klassiker som alla kan göra i sin egen trädgård och på sina egna marker. På andras marker måste dock markägarens tillstånd inhämtas innan uppsättning sker. Även rishögar, stenrösen, jordhålor och lövhögar kan vara viktiga övervintringsplatser för gnagare och insekter.

Förvilda trädgården

I stället för en välklippt gräsmatta med engelskt rajgräs kan varje tomtägare anlägga en äng på hela eller delar av sin mark. Det går även att skapa buskage som ger skydd och som dessutom kan ge bär och nötter till foder under vintern åt både folk och fä, att dra hem död ved, och skapa insekthotell av olika slag.

Öppna komposter ger tillträde till övervintring, skydd och mat till olika arter av exempelvis insekter. Kompostering och sophantering är dock reglerade, så inför en åtgärd rekommenderas det att kontakta kommunen.

Mycket av det som beskrivs ovan är reglerat av olika myndighetsbeslut och diverse avtal, och en del är förbehållet markägares egen vilja och intresse. Alla som vill göra något behöver beakta rådande regelverk.

Det finns dock många gråzoner, och kanske behöver vi utvärdera och omvärdera gränserna för dessa regelverk för att främja den biologiska mångfalden i en tid när regeringen skär ner på resurserna till detta fundamentalt viktiga arbete?

Slutligen, för att travestera USA:s president John F Kennedys berömda ord: fråga inte vad regeringen inte gör för mångfalden, fråga vad du kan göra själv.

Carl-Gustaf Thulin, forskare, docent, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)