Bävern fascinerar med sina avancerade byggföretag. Foto: Getty
Senhösten är bäverns tid
Det har blivit grått och blött i markerna där jag går, mörkare för varje dag, färglösa trädsilhuetter i ett evigt dis. Doften av peppar och jord, förmultning. Vemodigt, visst – men också lugnande.
November är kanske den mest meditativa månad vi har. Sommarens jakt på kickar och kryss är över sedan länge, höstens lövbrand har slocknat, allt har lagt sig till ro. Förutom för bävern då.
Senhösten innebär bråda nätter och föga tid för meditation för våra stora gnagare. Träd ska fällas och bli till byggnadsmaterial och mat, hyddan ska bättras på och undervattensskafferiet fyllas med barkbitar och grenar innan snön och isen kommer. I strandslänten har de fällt både björk och asp, släpat ner hela träd till vattnet och gjort gångar i vassen.
Kvar står ett par timglasgnagda björkar med sin gåta: är detta gnagande verkligen bara för tandslipningens skull, eller är det månne sockergrisen i bävern som talat, ett sätt att bevara trädets kolhydrater ovanför timglaset så att de inte försvinner ner i rötterna?
Sovrum och matsal
Ute i sjön har bävrarna byggt vallar och dämt upp för att kunna kontrollera vattennivån och få ingången under ytan, som skydd mot vargen och andra faror. Hyddan rymmer både sovrum och matsal, men ingen toalett, är säkert fem meter lång och ser ut som om någon tippat ett traktorsläp med allsköns ris och bråte i en enda röra. Där bor sju, åtta stora djur – föräldrarna och minst två kullar – och när vintern väl har kommit blir det fredagsmys i hyddan mest hela veckan. Parar sig gör de i februari och ungarna kommer runt mors dag.
LÄS MER Bävern – hot mot biologisk mångfald eller förutsättning? Reportage från Färnebofjärden.
Bävern är inte bara landskapsdjur i Ångermanland utan också symbol för New York – för sin arbetskapacitet och förmåga att forma landskapet, får man förmoda. I Sverige var den vanlig på medeltiden men jagades sedan intill utrotning. Skinnet var mycket eftertraktat (dubbelt så dyrt som björnens), liksom även bävergället – detta undergörande sekret som ansågs hjälpa mot det mesta från impotens och kolik till huvudvärk och hysteri. Men det kunde kosta en månadslön för ett gram.
Placerades ut för hundra år sedan
För den som söker skönhet i naturen är den dyblöte jättegnagaren kanske inte det djur som står högst i kurs, men det är en figur som fascinerar, inte minst genom sina avancerade byggföretag. Vattentämjare, hyddkonstruktör och timmerhuggare i ett. Dessutom lär den vara okänslig för inavel och parar sig även med egna ungar, vilket har bidragit till framgången för de norska bävrar som placerades ut för hundra år sedan.
Medan jag står och funderar på hur det skulle vara att bo i en sådan där hydda kommer bonden fram och berättar att bävrarna ibland vågar sig upp till gården för att kalasa på äpplen och kärs, som ju måste vara rena delikatesserna jämfört med den tradiga barken som väntar till vintern. Någon delikatess är däremot inte det omtalade bävergällsbrännvinet, lägger han till: ”Det ansågs manligt att dricka men smakade som rökt koskit.”
Inget för finkrogarna med sina avsmakningsmenyer och dryckespaket, låter det som. Fast vem vet.
Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur
