Sorgen över snön

I augusti 2019 hölls en ovanlig minnesceremoni på västra Island. Människor hade samlats i Borgarfjörður för att ta avsked av glaciären Okjökull på sluttningarna av den slocknade vulkanen Ok. Glaciären hade legat där så länge människor funnits på Island, sedan 800-talets början, och för övrigt i tusentals år dessförinnan.

Lager på lager av snö, år efter år. Nu var den… ja, kanske inte död, för det fanns inget som levat och inget lik. Men den var borta. Dess existens hade upphört.

Om 180 år är alla glaciärer på Island borta

Med nuvarande utsläppsnivåer kommer nästan alla Islands 400 glaciärer att ha smält bort in på 2200-talet. Redan hotad är Snæfellsjökull, den vulkan där Hamburgprofessorn Otto Lidenbrock tillsammans med guiden Hans och brorsonen Axel steg ned för att leta efter en försvunnen underjordisk värld i Jules Vernes bok Till jordens medelpunkt från 1864.

Jules Vernes berättelse erinrar om Platons Atlantis, sagoön som sjunkit i havet. Men också om den nya dynamiska förståelse av jorden som blivit alltmer etablerad vid mitten av 1800-talet. Darwins selektionsteori hade publicerats bara fem år tidigare. Teorier om en istid som förlamat norra halvklotet och utplånat mammutar och andra urtidsdjur hade funnits i drygt 20 år. Och kanske allra viktigast, ganska exakt samtidigt som Jules Verne arbetar på sin roman börjar geologerna, också en ganska ny profession, att överväga om de behöver införa ännu en period i jordens tideräkning. Alltså ett nytt översta lager i stratigrafin (av stratos, skikt).

Förslaget väcktes av den franske geologen och paleontologen Paul Gervais 1850. Gervais var sysselsatt med att kartlägga däggdjursfossil när han slogs av tanken att det kunde finnas skäl att ha en särskild term för den geologiska tid som inbegrep mänsklig närvaro. Han publicerade en artikel om saken i en tidskrift utgiven av vetenskapsakademin i Montpellier.

Han blev inte bönhörd genast. Det tar, ska det visa sig, mer än ett århundrade, men på 1980-talet ska den nya postglaciala tiden till sist erkännas – under det namn Gervais föreslagit: holocen. Vid det laget vet geologer och paleontologer att det funnits åtminstone 15 istider, som kommit och gått under årmiljoner. De allt djupare tidsåldrarna bakåt gör det inte mindre viktigt att framhålla att tiden efter istiden, den där vår tids människor lever, trots allt är en annan tid.

Tusenårig snö berättar mycket

Numera har varje ny geologisk period en stratigrafisk markör, en rund plakett av mässing infogad i jordskorpan på en plats där periodens kännetecken framträder tydligt. För holocen finns ingen sådan golden spike ute i landskapet.

De stratigrafiska experterna beslutade år 2008 att det mest representativa för slutet av den senaste istiden var det islager i norra Grönlands stora inlandsis som motsvaras av den snö som föll precis 11 703 år före år 2000, det år då skiftet till ett varmare klimat framträder tydligast. Lagret finns på ett djup av 1 492 meter och 45 centimeter, i en iskärna som, har borrats upp ur isen. Där är den i dag mångtusenåriga snön bevarad, ett femtonhundrameterslopp rakt nedåt med en hastighet av en knapp decimeter per år efter att snöflingan landade på glaciären för nästan 12 000 år sedan. Detta kritiska isskikt innehåller själva gränsen till holocen och ”civilisationen” och förvaras, rätt oglamoröst, i en pappkartong bland andra segment i ett stort frysarkiv av borrkärnor vid Niels Bohr-institutet som tillhör Köpenhamns universitet.

Historien är värd att stanna upp inför. Efter 2,5 miljarder år gör snön alltså sin återkomst som dateringsmaterial i jordens historia. Första gången var Snowball Earth, då snö började falla över planeten. I vår egen tid, bland oss just nu levande, efter denna långa loop på miljarder år och mer än hundra geologiska eoner, epoker, perioder och episoder (geologerna arbetar med många begrepp för jordens tider!) är snön tillbaka i stratigrafin – i samma ögonblick som den börjar försvinna.

En början på slutet

Den senaste istidens slut är ingenting annat än början på en varmare period. Holocen har varit klimatiskt tämligen stabil i snart 12 000 år. Men under det senaste århundradet har holocen skenat och övergått i antropocen, människans tidsålder. Och i antropocen är det vi som skapar uppvärmningen av planeten, och det vi sett är bara början av en höjning som med all säkerhet kommer att fortsätta länge och troligen driva upp temperaturen med 2,5 eller 3 grader, kanske ännu mer.

Det är det som gör att snön lämnar oss. Det är också det som framkallar behovet av sorgemässor vid glaciärer. Vid Okjökulls gravsten finns en kort text, Brev till framtiden, av författaren Andri Snær Magnason. Texten slutar med ett budskap till framtida generationer:

”Detta minnesmärke är ett erkännande av att vi vet vad det är som sker och vad som behöver göras. Endast ni vet om vi gjorde det.”

På plaketten finns också en inskription: ”415 ppm CO2”. Det var den genomsnittliga halten koldioxid i atmosfären vid tidpunkten för ceremonin. Siffran är resultatet av en mätning utförd på en forskningsstation på vulkanberget Mauna Loa, Hawaii. Men den är på samma gång – utan att det utsägs – en avläsning av tiden själv. Den årliga, dagliga ökningen av växthusgaserna är bokstavligen en tideräkning som går att översätta i en motsvarande inverkan på levande och dynamiska material runtomkring på jorden. Man kunde också säga en nedräkning, för de arter som utrotas och den civilisation där vi vant oss vid framsteg men mer och mer får räkna vår tid i förluster.

Den franske geologen som föreslog den nya epoken efter istiden kunde i sin vildaste fantasi inte ha föreställt sig något liknande. Och knappast heller att man bara ett par årtionden efter införandet av holocen skulle börja diskutera ännu en ny epok, antropocen, just för att beteckna mänsklighetens herravälde över elementen. Däribland snön.

Begravningar av glaciärer sker världen över

Sedan Okjökulls bortgång har flera liknande minnesstunder hållits. I september samma år samlades ett par hundra svartklädda sörjande vid det som varit Pizolglaciären i Schweiz för att minnas och ta avsked på 2 700 meters höjd. Bara en yta stor som ett par fotbollsplaner fanns då kvar av den schweiziska glaciären nära gränsen till Österrike och Liechtenstein.

I augusti 2020 var det dags att markera bortgången av Clark Glacier i Oregon. Av Clarkglaciären, med ett utsatt läge mot sydväst, återstår inte mer än enstaka fragment. Också den en gång sammanhängande Lewisglaciären, på samma berg, är numera, trots ett gynnsammare läge mot nordost, krympt och sönderbruten. Dömd att dö.

Allt fruset smälter.

Sverker Sörlin är författare, idéhistoriker och folkbildare, verksam som professor i miljöhistoria vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.