”Stoppa den oetiska jakten på lodjur”

Det är inte många svenskar som känner till att den 1 mars startar lodjursjakten i Sverige. Hur kan denna jakt, som även lockar utländska troféjägare hit, vara tillåten?

Lodjuret är ett av Sveriges mest populära vilda djur. Det är vackert, skyggt och nästan lite magiskt. Inte många har sett det.

Att bara få se en liten skymt av denna, Nordens egen tiger, vårt enda vilda kattdjur, är en dröm för många naturälskare. Ändå har länsstyrelserna i södra och mellersta Sverige beslutat att 167 lodjur ska skjutas nu i mars. Varför?

Lodjuret gör knappas några skador på tamdjur. Den senaste statistiken från Viltskadecenter visar att lodjur tog så få som 11 getter och 46 av Sveriges cirka 500 000 får 2021. Lodjuret är inte heller farligt för människan.

Lodjuret är dessutom viktigt för den biologiska mångfalden. Precis som alla andra stora rovdjur ser de till att hålla hjort- och rådjursstammarna friska genom att ta de svagaste djuren och se till att inte stammarna blir för stora.

I södra Sverige orsakas stora skador på både skog och jordbruksmark av klövvilt. Med en större lodjursstam skulle detta problem minska.

Resterna från lodjurens måltider blir mat till mindre rovdjur, fåglar, insekter och på sikt även näring för svampar och växter. Och, kanske viktigast av allt, liksom alla arter har de rätt att få finnas, för sin egen skull.

Det fridlysta lodjuret är klassat som en sårbar art eftersom stammen är så pass liten. Det är ett djur som knappt syns eller märks. Det tar inte våra tamdjur, det är inte farligt för människor, det är enormt omtyckt och har en viktig del att fylla i ekosystemet.

Som om inte de ovan nämnda anledningarna vore skäl nog att inte jaga dem, så pågår jakten dessutom mitt under lodjurens korta parningssäsong. Hur kan detta tillåtas?

Det är obegripligt både ur ett etiskt, logiskt, samhällsekonomiskt och ekologiskt perspektiv. Och det ligger nära till hands att tänka att detta är en eftergift till jägarorganisationerna.

Jägarna är en högljudd lobbygrupp. Trots att de bara består av cirka tre procent av Sveriges befolkning.

Att jägarna inte vill ha konkurrens om det jaktbara viltet (lodjur tar främst rådjur) är väl känt och ingen hemlighet. Det finns säkert de som tycker att skjuta rovdjur, trots att de kanske bara väger runt 15 kilo och inte är större än en labrador, är pulshöjande.

Ett skjutet lodjur kan också bli en trofé att skryta med på Instagram. Det kan också bli en inredningsdetalj på väggen i Tyskland, Österrike, Norge eller någon annanstans i världen.

Det faktum att lodjuret ofta skjuts när det flytt från hetsande hundar upp i ett träd, precis som en rädd katt, så jägaren bara behöver ställa sig nedanför och skjuta, behöver man ju inte nämna. Eller att det fångades i en fälla.

Den sista vargen har när detta skrivs ännu inte skjutits i årets rekordstora vargjakt. Det är en jakt som väckt stor förvåning och avsky både i och utanför Sverige – landet som förr haft ett rykte om sig att värna natur och miljö.

Nu är det lodjurens tur att jagas för nöjes skull. Jag känner både förtvivlan och skam för den svenska rovdjurspolitiken.

Susann Engqvist, redaktör på Svenska Rovdjursföreningen

Skribentens fotnot: Utöver fastställt antal djur i mellersta och norra Sverige kommer fler länsstyrelser söderut att sätta sina antal framöver. Renar räknas inte som tamdjur och denna text riktar sig inte främst mot lodjursjakt i renskötselområden, även om där också finns en hel del att ifrågasätta, tex när det gäller omfattning, jakttiden och metoder.