Teknisk infrastruktur styr vår relation till naturen

Allt mer av vår relation till natur och miljö är digitalt medierad (förmedlad) – obemannade drönare, kamerafällor, biotelemetri, satellitbilder, fjärrstyrda och autonoma sensorer. Alla utgör de omfattande infrastrukturer för datainsamling från land-, vatten- och luftkällor. Men vår medierade relation till naturen stannar inte här.

I våra vardagliga digitala verktyg, i vår telefon inte minst, finns representationer och information om miljö och natur.

Vissa av dessa teknologier är familjära för en stor del av Sveriges befolkning – vem har inte tagit en titt i väder- eller badappen innan man beger sig till havet? Kanske även kollat en luftkvalitetsapp innan en joggingrunda?

I vissa fall behöver vi inte ens ladda ned specifika miljöappar, eftersom funktioner för miljöövervakning finns i våra mest vardagliga och använda appar, som till exempel Google Maps. Öppnar man Google Maps luftskvalitetsfilter sprider sig siffror, färger och vita områden över världskartan. Siffran 42 och grönt utanför New Delhi, ilsket rött i Seoul. Stockholm, Berlin och London i vackert turkosa toner.

Enligt färg- och sifferskalan som erbjuds av Google betyder turkos bra luft, och röd dålig. Så är luftkvaliteten bättre i Stockholm, London, Berlin än merparten av det glesbefolkade Norrland?

Kan det verkligen stämma att Indien, som i nyheterna ibland framställs som ett rent airpocalypse, är mindre förorenat än Sydkorea? I skrivande stund brinner hela skogar i Portugal, men av det syns inte ett spår i den uppskattade luftkvaliteten.

Ju mer av världen som visas, desto mer frågetecken uppstår. Vad är det som mäts? Vem är det som mäter? Och varför är vissa delar av världen helt tomma på siffror och färger? Betyder det att det inte finns några föroreningar att tala om, eller att det inte finns någon data?

Precis som i detta exempel, riktar våra olika digitala miljöverktyg blicken mot miljöteknologins oftast osynliga infrastrukturer och insynens röda ridåer. Vad händer i teknologins knutpunkter, där olika mätinstrument, standard, riktlinjer och beslut vävs samman till den data som presenteras? Vilka vägar färdas datan på och hur formas den av sin resa?

Problemet med dataexkludering

Tekniska infrastrukturer är ljusskygga. Som informationsvetaren Susan Leigh Star påpekade skymtas oftast infrastrukturer först när något går fel, när en länk bryts och knutar upplöses. Först då syns nätet av aktörer som är delaktiga i infrastrukturens intrikata väv. Och vilka som står utanför.

Om miljödata enbart genereras av en liten grupp aktörer finns risk att delar av världskartan blir sifferfri eller skev. Det betyder inte att miljöproblem inte existerar, utan att ekonomiska förutsättningar, vinstdrivande syften, datasekretess, eller maktfördelning utgör problemet.

Lokalt insamlad data av lokala aktörer återfinns exempelvis sällan i de mest använda miljöteknologiska apparna. Att då bo i ett vad vi tror är ett turkost lågsiffrigt Sverige skingrar molnen på himlen.

Vad har aktivister här att göra, med krav om vinterdäcksfria städer och bilfria gator? För hur skulle det se ut om större miljöteknologiska aktörer välkomnade lokalt insamlad data in i sin storskaliga dataväv?

Eftersom vår relation till miljö och natur blir alltmer medierad måste frågor om infrastruktur lyftas. Vi måste stanna upp och fundera. Men i vardagens användande finns det ont om tid till att reflektera över vad vi ser.

Ett klick bort visar siffror och färger om luften är bra, ok eller rentav skadlig. Men under dessa siffror, i infrastrukturens innanmäte, lurar frågetecken. Och ju mer oumbärlig denna teknologi blir i vardagen, desto mer bör efterfrågan på transparens kring datans infrastrukturer lyftas.

Låt den röda ridån gå upp.

Carin Graminius och René van der Wal.