Total odlingslycka för brokiga nybyggare

Viljan att odla drabbade mig plötsligt, våldsamt och helt utan förvarning – inte helt olikt hur det känns att gå in i en lyktstolpe på stan. Fast roligare. Och mindre pinsamt. Jag arbetade som redaktör på en kontroversiell månadstidning och en vän hade under en längre tid försökt få med mig på utflykt till ett koloniområde. Jag strävade emot. Koloniområden kändes småborgerliga och fyrkantiga. Mossgift, engångsgrillar, arga lappar och millimeterkoll på gräsmattan. Dessutom måste man ta bussen. Som om koloniområdet var alltför idylliskt för att låta sig genomborras av inner­stadens mullvadsliknande tunnelbanegångar. Motsträvigt lät jag mig övertalas. Jag hoppade av bussen vid en övergiven parkeringsplats där utbrända bilar lämnats åt sitt öde för så länge sen att till och med rosten rostat. Jag gick under en järnvägsbro, följde en lindallé där de mäktiga trädens rötter puffat upp asfalten till naturliga farthinder, klev in genom grinden till området och blev stående. Ingenting var som jag trott. Narkotiskt doftande klätterrosor kastade sig ut över grusgångar som ledde fram till små kojor. Två omedelbara favoriter var en kåta byggd av gamla plankor och bubbelplast, samman­fogade med tejp och tuggummi, samt ett sju kvadratmeter stort lustslott i barockstil. Där och då bestämde jag mig för att jag själv måste bli kolonist, att jag också behövde besitta en liten fyrkantig bit mark, min allokerade plats på jorden, min egen kolonilott.

Senare har jag fått reda på att Anna Lindhagen, politiker och medlem i Stockholms skönhetsråd, måste ha stått just där jag stod, fast 101 år tidigare, när hon bestämde sig för att anlägga några av Stockholms första kolonilotter. Hon övertygade kungen och alla andra som hade något att säga till om att ge henne området och sen passade hon det vidare till dem som inte hade någon egen mark.

Kolonilotten som musa

I tio år odlade jag min lott under total lycka och skrev två böcker med den som musa. Då, när den första boken kom ut, uppfattades det som chock­erande att en musikjournalist skrev om odling. Men allt­eftersom åren gick förändrades omvärldens bild av att odla. Från meningslös villaägar­hobby till något intellektuellt, radikalt. Kanske påverkades förskjutningen också av att odlingens innehåll förändrades. Från blomsterrabatter, skötta av icke-professionella kvinnor, till köksland skötta av professionella män och hyllade kockar.

LÄS INTERVJUN Elin Unnes skriver magiskt om växter.

Då och då dök det upp politiska förslag eller andra planer som hotade stadens koloniträdgårdar och omedelbart samlades hela området runt frågan. Vi skrev brev till den nuvarande kungen och hörsammades. Ibland kritiserades kolonirörelsen för att det som var menat som en allmosa åt stadens fattiga utnyttjades av medelklassen. Men odlings­historien visar att det aldrig varit fullt så enkelt. När Eriksdalslundens koloni­trädgårdsområde öppnade delades plättarna ut via lottning. Ladan som hyrts för ändamålet var så full att folk klättrat upp på takbjälkarna. Alla ville odla, då som nu, och koloniområdena har alltid befolkats av en brokig skara.

Med tiden började mitt odlande också anta sådana orimliga proportioner att jag inte längre mäktade med det på egen hand. Hjälp kom från oväntat håll. Konstnären Christine Ödlund är känd för vackra målningar och installationer där hon uppmuntrar krukväxter att kommunicera. Vi träffades av en slump och pratade om odling, växtkommunikation och forskaren Monica Gaglianos upptäckter kring plantors hörsel. Försiktigt, steg för steg, närmade sig Christine den lilla lotten, tills hon själv var dess rättmätiga beskyddare. I februari 2020 hade lotten sin första utställning, Systema Naturae, bestående av tavlor och skulpturer skapade av Christine. Växtporträtten målade hon med pigment framställda av malörten som växer på lotten. Mitt hjärta sväller när jag tänker på rikedomen som denna lilla jordbit ger – inte bara Christine, mig och kolonisterna som odlat där i hundra år före oss. Utan också djuren och växterna.

Byggdammet har singlat som stenpollen

Sen mitt första besök har den övergivna parkeringsplatsen jag korsade förvandlats till ett högexploaterat bostadsområde – i perioder har byggdammet singlat som stenpollen över blommor, bär och blad – och koloniområdet är nu den sista gröna korridoren som kopplar samman skogen med vattnet bortanför bostadsområdet. Även promenaden från lägenheten i Stockholms innerstad till kolonilotten har förändrats. Varje helg brukade jag kasta mig över Drottninggatan för att sedan slinka upp på Brunkebergstorg innan jag fortsatte norrut. Den lite hemliga parken vid torget var som ett första löfte om grönska och varje vår blommade körsbärsträden – en present från Japans kejsare – för allt vad tygen höll. Ända fram till helt nyligen, när träden höggs ner, parken grävdes upp och täcktes med stenplattor. En bit längre norrut, ungefär där jag passerar Christines lägenhet, har även S:t Eriksparken försvunnit. Men mitt i den täta, höga, privatiserade staden som växt upp runt den ligger koloniområdet kvar, lika idylliskt som för 115 år sen. Och lika öppet för allmänheten.

Så varför överlever just detta grönområde när andra försvinner spårlöst? Kanske beror det, i alla fall delvis, på styrkan i bandet mellan människan och jorden hon odlar. Under nybyggartiden i USA använde man till exempel äppelträd som en indikation på att en person faktiskt ägde jordbiten hon ockuperade. Ett frodigt, nyplanterat träd visade att även människan rotat sig. Och kolonister framstår mer och mer som moderna cowboys – en brokig skara nybyggare som, öh, kolonialiserar stadens resterande fickor av vildmark, och som på det sättet gör tillvaron rikare för samtliga innevånare, både växter, djur och människor.

Elin Unnes är rockjournalisten som blev besatt av grönsaksodling. Just nu aktuell med boken Den parfymerade trädgården.