Ur led var sommaren

Som vanligt när hettan slår till och det blir för varmt för att skriva, stod jag handfallen och kom mig liksom inte för med någonting, tung i kroppen och dyster i hågen – och som vanligt dök fåglarna upp som en väg ut. Hjälstaviken, tänkte jag. Trastsångaren!

Jag hade sett rapporterna på Artportalen redan i fjol men aldrig kommit iväg. Nu var fågeln uppenbarligen där igen, ivrigt sjungandes på ungefär samma ställe dag efter dag.

Jag packade ner knäckebröd och konserverad makrill och gav mig av. Parkerade vid Stora Parnassen och gick uppför backen och in under ädellövets mäktiga valv i det som en gång varit en del av Ekolsunds slottspark, fick höra härmsångaren inifrån grönskan någonstans, tog stigen förbi kattuggleungarna i högstubben jag läst om och var snart nere på spången som leder rätt ut i vasshavet.

Sävsångarna skärrade och tjattrade och visslade, enkelbeckasinen gnäggade och vattenrallen skrek som en gris – och strax hördes även trastsångaren, bara några meter från spången jag gick på.

Det är något märkligt med den här fågeln, något liksom förvuxet som får en att haja till. Den är som en kopia av rörsångaren – lever i samma miljö och är lika oansenligt blekbrun – men dubbelt så stor. Sveriges största sångare rentav, i storlek nästan som en trast.

Och som den låter. Man står och gapar.

Sången (eller vad man nu ska kalla det) påminner om just rörsångarens men är ändå något alldeles eget – så mycket grövre och strävare och ljudligare, med björktrastkrax, gummitutetjut och pepparkvarnsrasp om vartannat.

Och så upprepar den gärna varje strof ett par gånger på taltrastens vis.

Trastsångaren fäster boet i några vasstrån rätt lågt över vattnet, vilket gör att ungarna börjar sin stund på jorden med en hissfärd i slowmotion: när vassen växer får bokorgen vackert följa med, och så kommer de nykläckta små en liten bit närmare himlen för varje dag som går.

Nu nalkas hösten på nytt och trastsångarna har börjat sin resa tillbaka till tropiska Afrika, men för mitt inre lever mötet i Hjälstaviken utanför Enköping kvar med en sällsam klarhet. I närmare en timme stod jag som fastspikad i spången och kikade in i vassen och lyssnade till den märkliga fåglalåten, vågade knappt andas av rädsla för att missa något, som om det var nu eller aldrig, som om den förtrollade stunden aldrig mer skulle komma tillbaka.

Och sommarledan? Nej, den kom inte heller tillbaka. Det krävdes tydligen bara att någon stack hål på den.