Vår beredskap är inte god

Kring millennieskiftet skrev jag krönikor i Sveriges Natur. Det var när vi fortfarande tyckte att Sverige var ett föregångsland.

Jag skrev inte bara positivt. Även i Sverige, skrev jag, har vi ”lite Bush i oss”. Bush var presidenten i USA som helt cyniskt tyckte att vi borde konsumera för tillväxtens skull i stället för att investera i sådant som nedbringar utsläppen på lång sikt.

Tyvärr blev det så, även hos oss.

Slapp efterlevnad

Järnvägen är paradexemplet. Ett kvartssekel senare ligger snabbjärnvägar ännu i frysboxen och getingmidjan till Europa är lika pinsamt smal och torftig som när jag var tågluffare för ett halvsekel sedan – medan konsumtionen fortsätter ett utbreda sig på flygplatserna och vägtransporterna ökar.

Jag skrev om de svenska miljömålen 1999. Sverige när vi var som bäst: i global framkant med stolta nationella mål. Men jag konstaterade också att det var typiskt att de inte behövde nås förrän efter 20 år.

Om det hade gällt sysselsättningen eller att reparera ett budgetunderskott skulle ingen politiker ha överlevt en så slapp efterlevnad. Facit: ett (1) av 16 mål har nåtts.

Hoppades att jag skulle få fel

Sverige har ett klimatpolitiskt ramverk, beslutat 2017 av sju av riksdagens åtta partier (inte Sverigedemokraterna). Jag satt själv i Klimatpolitiska rådet de fem första åren. Varje år behövde rådet skärpa tonen mot regeringen.

Under rådets sammanträden tänkte jag ibland tillbaka på mina varningskrönikor. Ska det bli likadant igen? Beslut, besvärjelser, men för lite handling?

Jag hoppades att jag skulle få fel, att en demokratisk miljöpolitik är möjlig. Det var just det Sveriges ledarroll bestod i, ända sedan Inga Thorsson, med stöd av Alva Myrdal och Sverker Åström, i FN föreslog en internationell miljökonferens 1967.

Samma år startade Sverige världens första miljömyndighet. Svensk miljöpolitik under 1900-talet var full av kompromisser — med skogsbruket, jordbruket, gruvnäringen, vattenkraften. Men Stockholmskonferensen 1972 blev av och ingen behövde ifrågasätta den svenska färdriktningen.

Underordnar sig SD

Nu präglas den svenska debatten av självtillräcklig cynism. Klimatpolitiska rådet är i sin nya rapport 2023 mer kritiskt än någonsin.

Är regeringen ens längre lojal med riksdagsbeslutet? Den underordnar sig i alla fall viljan hos det enda parti som står utanför det.

Sverige tillåts sladda nedåt i kön av länder som varken klarar miljö- eller klimatmål. Den överväldigande majoriteten av svenskarna är helt emot detta onödiga förfall. De inser att alla blir tryggare – på lång sikt – om målen nås.

Det gäller nu att denna ansvarstagande majoritet ska kunna känna att man lever lika tryggt – på kort sikt – medan vi anpassar våra liv och samhällen för att nå målen. Man kan kalla detta för en höjd beredskap. Det är i vår tid samma sak som att vara ett föregångsland för miljö och klimat.

Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria och författare.