Vår distans till havet

I förhistorisk tid sökte sig människor gärna dit land och hav möttes för att nyttja det ofta rika djur- och växtlivet här. God tillgång på näring skapade förutsättningar för tidiga kulturer och samhällen att växa fram.

I takt med att allt färre har upplevt en direkt närhet till havet har vår förmåga att på djupet inse vår ömsesidiga relation med marina miljöer minskat. Att distansen till havet har ökat har samtidigt rötter i den seglivade västerländska idén om att människan genom sitt förnuft ska härska över en natur som inte förändras eller slår tillbaka. Havet, som gömmer både naturens aktivitet och mänsklig påverkan under en spegelblank yta, har i den andan kommit att uppfattas som särskilt passivt: som tidlöst och osårbart.

Industrisamhällets avfallsplatser

Östersjön blev, i sken av att vara bortom mänsklig påverkan, ett av det framväxande svenska industrisamhällets stora avfallsplatser. När problem med vattenföroreningar hopade sig kring växande städer och industrier började allt fler avloppssystem ledas ut i havet, i tron att strömmar renade föroreningar och havsbotten begravde näringsämnen. I 100 års tid, från mitten av 1800-talet och framåt, flödade i princip helt orenat avloppsvatten ut i Östersjön, som även erbjöd en enkel lösning för att bli kvitt andra typer av avfall: efter andra världskriget släpptes tusentals ton beslagtagna kemiska stridsmedel i djupet.

Den rådande tron om havet speglades även i statens stöd till industrifisket för att fånga alltmer fisk på kortare tid. När fisket kring sekelskiftet 1900 utrustades med teknik för att lättare nå och fånga fisk, som motorfartygen och trålen, fiskade svenska fartyg främst i Västerhavet och Nordsjön, där det fanns mest fisk. I Östersjön började stora fångster att tas decennierna efter andra världskriget, med effekten att havet med tiden tömdes.

Övergödning och miljögifter

Mot slutet av 1960-talet upptäcktes problem med övergödning och miljögifter i havet. Det gav insikten om att det människan släppte ut kunde förorena havsmiljön, vilket i sin tur kunde innebära en fara för människor. Det svenska samhället agerade under 1960- och 1970-talen genom att bygga ut reningsverk, förbjuda miljögifter som DDT och PCB, och inrätta en internationell organisation för att övervaka Östersjöns miljötillstånd.

Men vår kulturs förhållande till havet granskades inte i grunden. Under decennierna som gick fortsatte till exempel staten att stödja fiskeindustrins kortsiktiga utfiskning – trots att det med tiden blev allt mindre fångster och intäkter. I början på 1990-talet bidrog det hårda fisketrycket till att torsken i princip utrotades från två av sina tre viktigaste lekområden i Östersjön, medan den torsk som överlevde har blivit mindre och förökar sig långsammare. Samtidigt tynade det småskaliga kustfisket i takt med livet i havet. Ändå diskuterades knappt restriktioner mot industrifisket eller dess inverkan på havsmiljön eller kustsamhällena förrän mot slutet av 1990-talet.

Fiskets exploatering har bokstavligen pågått under ytan. Att fisketrålar utsatt fisk och ekosystem på havsbotten för skövling, lidande och stress har därför sällan väckt allmänhetens engagemang. Under större delen av 1900-talet saknade Sveriges marina miljö helt det skydd som gavs på land mot skogsbruk eller gruvdrift. När det första marina skyddsreservatet inrättades 1980 hade redan omkring 1000 naturreservat inrättats på land.

Marina skyddsområden är ännu idag få och i regel svagt skyddade. Trålar kan därmed fritt dra fram över havsbotten i känsliga naturområden. I deras spår dör bottendjur och gifter och näringsämnen virvlar upp, medan oönskade fiskar som tas upp slängs tillbaka döda i havet.

Avgörande för vår framtid

Hur vi förhåller oss till havet är avgörande för vår framtid. Världshavet täcker över två tredjedelar av jordens yta och utgör mer än 90 procent av det tredimensionella utrymme där liv kan finnas. Hav med rik biologisk mångfald är en bärande del av den globala näringskedjan, och bromsar klimatförändringar. Idag vet vi att marint liv är akut hotat av bland annat nedskräpning, försurning, syrebrist, överfiske och global uppvärmning. Det gäller inte minst Östersjön, där miljögifter och näringsämnen lätt ansamlas eftersom havet är litet och har lågt vattenutbyte. Här är arter som torsken och ålen idag utrotningshotade.

En grundläggande orsak till dagens situation, anser vi, är en i vår kultur djupt rotad distans till havet som det finns all anledning att rannsaka. Vi behöver vända oss mot oss själva, ställa frågor om hur vår livsstil och kultur både hotar livet i havet och vårt liv på land på sikt. Många människors uppfattning om Östersjön har formats av en medierapportering där människan framstått som ett enhetligt kollektiv som kontinuerligt har förstört havsmiljön. De enskilda grupper som haft en annan relation till havet har hamnat i skymundan. Detta har bidragit till att cementera en bild av att människan oundvikligen förstör havet, som skymt hur vi kan förvalta havets resurser långsiktigt och rättvist mot både människor och marina arter, och därmed stärka såväl livet i havet som våra samhällen. För människan finns idag därför starka skäl att närmare spegla sig i Östersjöns förorenade vatten.

Susanna Lidström är forskare vid Kungliga tekniska högskolan. Johan Cederqvist är doktorand vid Luleå tekniska universitet.