Vårt ansvar för framtiden

Nu har klimatkrisen ramlat rakt ner i knät på oss. Den lilla bubbla av oro som många länge har känt har brustit och färgar vardagen över generationsgränserna på ett väldigt obehagligt sätt. Alla kan se att klimatkrisen inte längre är en avlägsen framtidsfråga utan manar oss till handling här och nu. Och visst trodde vi att när klimatförändringen till slut står här i vår egen tid med skyfall, torka och bränder skulle vi också få en skarp klimatpolitik. Vi var nog många som rentav tänkte att vägen borde ligga öppen för klimatkrisen att bli en huvudfråga i samhällsutvecklingen. Kanske på liknande sätt som den ekonomiska tillväxten var det under 1900-talet.

Hur ska vi förstå att allt fler väljer att blunda när hotet har blivit större och kommit närmare? Regeringen är ju väldigt tydlig med att klimatmålen inte är så viktiga och driver politiken mot fortsatt fossilsamhälle. Visst finns det ljuspunkter ändå. Kostnaderna för sol- och vindenergi har sjunkit snabbare än någon kunde ana de senaste 20 åren och mycket talar för en hastig omvandling till förnybar energi därför att den är billigast.

Men det räcker inte, det finns inte en chans att enbart teknikutveckling löser klimatkrisen. Det skifte som måste till kommer att handla om både hur vi bygger infrastrukturen och hur vi lever våra liv. Det måste genomtränga samhället, bilda en samtidig rörelse på alla nivåer. Det måste omfatta stark politisk styrning och just därför ha stöd av värderingar och normer, en någorlunda gemensam föreställning om hur vi ska gå vidare. Everything is related to everything – allt hänger ihop.

Handlingskraften kommer underifrån

Därför är det olyckligt att de politiska partierna är så ivriga att friskriva den enskilde från medverkan. Känner du igen det här: enskilda människor ska inte behöva ta ansvar för klimatet utan det måste ske i politiska beslut och i gränsöverskridande överenskommelser. Som om politiken svävar fritt från medborgaren.

Det är demokratins själva kärna att handlingskraften kommer underifrån, som en strömning, ett krav eller en vision buren av medborgarna. Den växer fram i samspel med partierna. Historiskt sett är det så som de stora politiska reformerna kring mänskliga rättigheter, demokrati och rösträtt har kommit till. Alla miljöministrar de senaste 25 åren har vetat att de krävs skarpa åtgärder för att bromsa klimatförändringen. Ingen har kunnat leverera tillräckligt av detta eftersom det saknats nödvändigt stöd i opinionen för miljöpolitiska beslut som påverkar den enskildes liv och handlingsutrymme. De politiska partier som nu friskriver individen från klimatansvar flyttar problemet ut ur våra liv och gör oss till åskådare i stället för medaktörer. Och när politiken befriar individen från ansvar befriar den också sig själv från ansvar. Den lägger grunden för den populism som den livnär sig på; föreställningen att klimatkrisen kan hanteras i en sfär långt bortom våra liv.

Klimatomställningen går för sakta

Klimatomställningen går alldeles för sakta. Det faktum att vi lever i en tidsålder då människan har kapacitet att förstöra världen ger oss egentligen bara en möjlighet. Den tyske filosofen Hans Jonas myntade en ”ansvarsprincip”, att vi just därför måste ta ansvar både individuellt och kollektivt för vad vi ställer kommande generationer inför. Demokratin förutsätter ju också att människor är beredda att engagera sig bortom egenintresset. Det var så demokratin växte fram, det är så den nu måste försvaras. Den enskildes ansvar i klimat­frågan kan komma till uttryck i egna konsumtionsvanor, i samspel med omgivningen eller i medverkan i politiskt arbete i partier eller folkrörelser, organisationer som har möjlighet att utveckla alternativ till dagens uppgivna framtidsbilder. När ansvarsfrågan diskuteras handlar det ändå ofta om att den enskilde inte ska behöva avstå från konsumtion. Ansvar blir en uppoffring som de flesta politiska partier inte vill eller kan begära av sina tilltänkta väljare.

Kulturantropologen Mikael Kurkiala ställer i sin bok Där pendeln har sitt fäste frågan hur vi kan finna handlingskraft i en värld präglad av ekologiska kriser. Han formulerar en slags motbild när han gör det till ett privilegium att kunna ta ansvar bortom egenintresset. Det finns, anser Kurkiala, hos oss alla en spänning mellan individen och medborgaren. Medborgaren är beredd att avstå en del av sin personliga frihet för sin egen och andras trygghet. Individen, däremot, vill ha allt det som ett samhälle har att erbjuda men är ovillig att betala det pris som krävs. Vardagen är ju faktiskt full av situationer där vi tar ansvar för något gemensamt bortom det omedelbara egenintresset. Det är så samhällen formas och överlever. De allra flesta tycker till exempel att det är självklart att betala skatt eller att gå och rösta.

Krisen som ett omedelbart ansvar

Klimatfrågan är svår när det gäller det personliga ansvaret genom det stora avstånd i både tid och rum som ligger mellan våra handlingar här och nu och den effekt de får på det större systemet. Det som har gjort Greta Thunberg så irriterande är att hon envist hållit kvar klimatkrisen som ett omedelbart ansvar. Inte någon annanstans, inte vid någon senare tidpunkt under världens gång. Och visst, framtiden är avtrycket av allt vi gör och inte gör i nutid, av hur vi agerar med ansvar över tid.

Om tidsavtrycket av vår nuvarande produktion och konsumtion skulle vara synligt genast skulle klimatfrågan säkert vara den helt dominerande konflikten i samhället. Det är avståndet som har gjort att våra orimliga liv tyckts rimliga. Men det avståndet krymper snabbt när klimat­krisen faller ner i nutid.

Erik Westholm är skribent och föreläsare samt professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet.